Jag är på UD nästan varje dag. Det är så vi kallar det, UD, vi som har stammisbord på Urban Deli på Nytorget i varsitt väl valt hörn och vågar gå runt i strumplästen när vi fyller på kaffe. Jag och Patrik är nog de största ärkestammisarna på morgnarna på UD och jag blir nästan lite orolig att det har hänt honom något om jag inte ser honom där. Jag känner egentligen inte Patrik, men vi hälsar glatt på varandra ändå bara för att vi i princip är sambos på UD.

På UD kan man sitta och jobba. På helgerna kommer inte folk in förrän runt lunchtid trots att frukosten öppnar 8 på morgonen, och det är sällan man får en sådan arbetsro som de här dyrbara timmarna. Det har gått så långt så att jag drar mig för att gå ut på fredagar och lördagar bara för att det förstör mina favvotänkartimmar om jag skulle sova ut på helgerna. Det säger en del.

Dessutom har de världens godaste frukost på UD. Du gör din egen macka på RIKTIGT sjyssta råvaror från delin och får ett kaffe som är med beröm godkänt. Vill du lyxa det kan du brassa på med juice, youghurt och croissant. Själv är jag ingen sockerprisse.

Många av mina idéer har fötts på UD och de flesta av mina blogginlägg skrivs där. Jag rekommenderar ett besök.

Jag älskar den här bilden.

Earth hour är ju en fin idé, men hur tänker man utanför Högalidskyrkan när man står och eldar facklor för att fira den? Är inte koldioxidutsläppen per ljusenhet för en fackla SINNESSJUKT mycket högre än den från en lågenergilampa?

Symboliskt miljöarbete är kontraproduktivt. Vi tror att vi gör miljön en tjänst när vi står och ler och sjunger och eldar paraffinbaserade facklor utanför kyrkan för att sedan gå raka spåret hem och brassa upp värmen en grad till i lägenheten (mysigt såhär på vintern ju) och äta en koldioxidbomb till sjömansbiff. Just saying.

Ps. Enligt Svenska Kraftnät är energibesparingen större under Melodifestivalen än under Earth Hour för att folk inte kör hårtorken, microvågsugnen, strykjärnet eller någon annan energislukande pryl. Vill du verkligen rädda miljön – gå i skrynkliga skjortor.

Nu gör vi det igen, diskuterar Twitters betydelse för varumärken. Toyota är i blåsväder och det är precis i samband med sådana “PR-katastrofer” som vi börjar svettas. Är Twitter farligt? Är det kraftfullt? Ska vi finnas på Twitter? Jag kan inte svara på någon av de här frågorna.

Ditt varumärke finns nämligen redan med all sannolikhet på Twitter, och sociala medier förstärker alla beteenden – bra som dåliga. Givetvis är det så att förstärkare kan vara både farliga och kraftfullt positiva beroende på vad de förstärker. En raket kan både skjuta sönder hus och skicka människor till månen, men när det gäller kommunikation är det sanningen som sätter riktningen på raketen och bestämmer vad som hamnar i historiebloggarna.

Cocktailpartyt Twitter

Egentligen tycker jag att Twitter är helt odramatiskt. Det är som ett vilket cocktailparty som helst, fast med en raketmotor på ryggen. Det betyder att positiva och negativa effekter av din närvaro förstärks. Ibland väldigt mycket. Men i övrigt gäller samma regler som på alla andra cocktailpartyn.

Kommer du bara dit för att prata väder och vind så behöver du kanske inte vara särskilt väl förberedd kanske, men kommer du dit för att diskutera ditt företag, kanske möta kunder eller göra en dödsfaraktande införsäljning så bör du ha väldigt bra koll på vem du är och vad ditt varumärke står för. Du måste också vara intressant och inte bara stå där och prata produktspecifikationer. Då tråkar du ut vem som helst och ingen kommer ha någon lust att lyssna på dig. Är du charmig, autentisk och kunnig kommer du istället inte hinna med att prata med alla, men få kommer att tycka illa om dig när de ser att du faktiskt anstränger dig.

Tekniken börjar äntligen bli trist

Imorse gick jag förbi ett skyltfönster till en glasögonbutik. I fönstret satt en skylt med texten “Besök vår blogg”. Jag har inte sett läsarsiffrorna för den bloggen, men jag gissar att de är rätt tama. “Besök vår blogg” är nämligen en ungefär lika begåvad rubrik som löpsedeln “Läs vår tidning” eller reklamsloganen “Köp en bil”. Jaha? Varför ska jag besöka den? Skylten drar sannolikt cirka noll bloggbesökare.

Men det här är någonting mycket mänskligt. Först finns tekniken för teknikens skull och då tycker vi att den är intressant i sig. Först senare kommer förfining i användning och design. Till slut glömmer vi bort tekniken och endast design och användande blir intressant. “Besök vår blogg” är fokuserat på tekniken, medan en rubrik som “Glasögonen som förstör din syn”, “Bågarna som ger dig mer sex”, eller “Testet: Splittras dina glas i en bilkrock?”  är rubriker som lockar till läsning (även om jag erkänner att just dessa de är aningen kvällstidningsbetonade). Vi kommer hamna där snart. Det är den naturliga utvecklingen. Reklamannonser av typen “Köp vår Ford” fanns faktiskt när tv-mediet var tillräckligt ungt för att vara intressant som teknik i sig.

Pytte-Twitter och den sociala eliten

Så media pratar på om Twitter och hur farligt eller fantastiskt det är, men hur ser siffrorna ut egentligen? Tja, Twitter är pyttelitet – EN TREDJEDEL AV FLASHBACK – ropar Simon Sundén här från andra sidan rummet. Spelar då Twitter någon egentlig roll? Jag tror det.

De som använder sig av Twitter är nämligen inte vilka som helst. Tjänsten är stor bland journalister, bloggare och andra opinionsbildare. Twitterbefolkningen är en kommunikativ elit. Dessutom är själva arkitekturen på Twitter sådan att utväxlingen och hastigheten på en RT-runda (vet du inte vad det betyder så är det hög tid att du googlar upp det) kan bli enorm, förutsatt att det du säger är smaskigt nog.
 

Självklart kan Twitter vara livsfarligt

Och självklart kan Twitter vara farligt, men bara som förstärkning av sanningen. Kan sanningen vara farlig? Hell yeah! Mycket. Garderoberna som liken ska gömma sig i börjar bli väldigt små. Kan sanningen också vara kraftfullt positiv? Självklart! Och det är där PR-konsulterna och reklambyråerna måste börja jobba – hitta den kraftfullt kommunikativa sanningen och tvätta ur garderoberna med klorin. Tekniken tar hand om sig själv.

Mina helger tillbringas i princip enligt följande formel:

1. Umgås med vänner på fredagenkvällen (eventuellt till väldigt sent).
2. Hänga på något favvofik/bruncha/promenera på söder, middag/utgång/kanske bio på lördagen.
3. Städa/fika ännu mera/gubbpromenad med gammal vän/läsa böcker/fika igen på söndagen.

Hur jävla kreativt är det? Inte så värst.

Den här helgen gick jag bananas och gjorde två nya saker utöver de tre standardpunkterna.

Snutfika på tant- och gubbkonditori

Igår gick vi inte och fikade på de vanliga häftiga söderfiken Gildas, bakverket eller Svart Kaffe. Istället gick vi och fikade på ett mycket ocoolt konditori där det var ganska tomt, där det rådde nästan total tystnad sånär som brummandet från ett gammalt kylskåp och där människorna såg väldigt ensamma ut. Detta, mina vänner, var någonting helt annorlunda. Istället för att trängas med barnvagnarna på ett stimmigt kafé där inköpsvärdet på gästernas kläders motsvarar halva Sudans BNP satt jag och bläddrade in en lånad SvD, tittade på helt vanliga ocoola människor, åt en semla och drack snutfika med självservering. Det kanske låter tråkigt, men det var väldigt inspirerande. Människor som inte gör sig till är fantastiska att titta på.

Svennebananshopping på köpcentrum utanför tullarna

Idag hade jag några ärenden att göra. Inget avancerat, men det skulle handlas lite mat och glödlampor och sånt. Men istället för att styra stegen inåt stan satte jag mig på bussen åt andra hållet, till Sickla Köpkvarter. Jag har aldrig varit där förut, men jag vet att det ligger där och från dörr till dörr så tar det sisådär 12 minuter för oss att ta oss dit. Varför spendera en massa värdefull söndagstid i ett köpcentrum utanför tullarna? Bra fråga. Jag gick runt där och studerade människor, butiksskyltningar, butiksutbud och drack kaffe i pappmugg. Jag släpade hem matkassar på bussen, men insåg att det nog trots allt faktiskt var betydligt enklare än att göra det än att släpa dem från Medborgarplatsen som jag alltid gör annars. Go Sickla!

Rinkeby eller Skärholmen?

Jag fick så mycket ny kreativ energi av de här till synes tråkiga men mönsterbrytande aktiviteterna att jag bestämde mig på stående fot för att göra detta till en vana. Varje helg ska vi hitta på åtminstone en aktivitet som inte passar in i min “image” (ursäkta uttrycket). Nästa vecka handlar vi kanske grönsaker i Rinkeby eller loppisshoppar i Skärholmen. Kom med förslag! Nästa vecka plåtar vi. Ses då!

Walter for president!

Tycker du om min engelska blogg? Rösta i så fall på den i YABA-awards där den är nominerad i marknadsföringskategorin. Det är roligt att rösta!
Du röstar helt enkelt genom att klicka på den här länken.

Den 16 mars pratar jag på The Conference på Berns i Stockholm, och idag gjorde jag en inledande intervju inför det. Så här blev det. Håller ni med:

Du står med ena benet i reklamvärlden och det andra benet i teknikvärlden. Vad har det gett dig för fördelar i arbetet?

Det är två olika kulturbubblor. I somras på Sweden Social Web Camp så var alla från “den-sociala-webben-bubblan” där, men i princip ingen från reklambubblan. Går du på Guldäggsgalan så gäller det motsatta. Min byrå har extrema individer från “Mad Men”-sidan och extrema individer från “Silicon Valley”-sidan sittandes runt samma bord redan från första uppstartsmötet, och det hade varit mycket svårt att styra den skutan utan stor förståelse för båda världarna.

Vad ser du som den hetaste trenden inom marknadsföring på den sociala webben?

Det är roligare att svara på vad som är den hetaste trenden inom marknadsföring i allmänhet, så jag gör det istället. Den hetaste trenden inom marknadsföring är alltid det som reklamarna tycker är osexigt men som har stor impact på sista raden. Dessa saker går från att vara osexiga till att bli obligatoriska i varje pitchmöte. Det började med webben i allmänhet (helt ohett när jag började på Berghs), sen kom sociala medier som sedemera blev mainstream och för några månader sen kom SEO där det nu råder rekryteringsdesperation i reklambranschen eftersom det finns väldigt få riktigt vassa sökmarknadsföringsexperter som vill jobba på reklambyråer. Nästa stora trend är mätning. Riktig mätning alltså. Inte sån där mjuk fluffmätning som har varit standarden i branschen. Frågar du en reklamare vad KPI står för idag så kommer du få en tom blick tillbaka, men nästa år kommer det vara på allas läppar.

Vad är den största missuppfattningen när det gäller marknadsföring på den sociala webben?

Den största missuppfattningen är att den “sociala marknadsföringen” går att separera ut från resten av marknadsföringen. Att sätta en separat budget för den sociala webben är vanligt, men egentligen helt ologiskt. I min värld finns det ingenting som heter sociala medier. Det finns människor och beteendemönster och teknik som effektiviserar dessa beteendemönster. Med den mobilpenetration vi har idag är potentialen för social spridning sällan mer än en armlängd bort, och då finns det inte längre några icke-sociala medier.

Vad kommer härnäst efter sociala medier? Kan du förutspå marknadsföringmetoder och kanaler i framtiden?

Skvaller är så grundläggande djupt rotat i oss att dess drivkrafter går att jämställa med hunger och sex. Det är också den drivkraften som eldar på teknikutvecklingen eftersom det är en stor konkurrensfördel att kunna agera effektivt i skvallerekonomin. Man kan spekulera som man vill om framtiden, men det jag vet helt säkert om framtiden är att vi kommer kunna skvallra ännu mer effektivt än idag, och därmed blir själva produkten med allt vad den innefattar i form av kvalitet, story, design, service och personlighet allt mer central i marknadsföringen. Du måste ha en extremt kongruent varumärkespersonlighet som stämmer överens hela vägen från första produktskiss till tonläget när din personal kommenterar ute i något obskyrt specialforum på nätet. Det var för övrigt den insikten som låg till grund för beslutet att döpa vår byrå till Honesty.

Under ditt föredrag på The Conference kommer du att prata om marknadsföring, attraktion och förförelsekonst. Vad är ditt bästa tips för relationsbygge på den sociala webben?

Glöm allt snack om den sociala webben och Facebook och Twitter och Fwitter och allt vad det heter. Det här är relationer som alla andra och det fungerar precis som i resten av livet. Sekvensen uppmärksamhet, attraktion, relation, förförelse, äktenskap gäller här också, och precis som i det verkliga livet så får du aldrig hångla om du står tyst och gömmer dig i ett hörn i lokalen.

Ps. Om du tycker om min engelska blogg så får du gärna rösta på den i YABA-awards. Klicka här bums för att rösta så blir jag din vän för evigt, eller i alla fall tills nästa år.

Vi har alla hört den. Historien om den plågade reklamkreatören som sitter uppe sena nätter, pimplandes billigt rödvin, kastandes ihopknögglade papper i en överfull papperskorg. Det var ju för många adjektiv på dem. Kreatören som hålögd kommer till presentationen med kebabfläckade byxor och håret på sne, och som stolt deklarerar: “vi satt uppe till fem inatt”, innan de visar upp sina ofta rätt så sönderältade slajds.

Om dessa är bra kreatörer så är det iallafall inte tack vare deras plågade själar. Kanske dem till trots.

Mina arbetsdagar spenderar jag vid ett minimalt skrivbord inklämd mellan två av Sveriges bästa reklamkreatörer, Martin Marklund och Petrus Kukulski. Förutom att vara två personer som jag respekterar djupt som människor så är de också två av delägarna i vår nya reklambyrå Honesty. Hos oss har de den häftiga amerikanska titeln “Creative Director”, men i verkligheten är de reklamkreatörer, författare, copywriters, regissörer och människospanare med fingertoppskänsla; bara för att nämna några strängar på deras lyra. Petrus är dessutom musiker och kan immitera de mest sinnessjuka dialekter och röster jag hört (han är bland annat rösten till Alejandro Fuentes Bergström och Jacko). Båda Martin och Petrus kommer till jobbet klockan 9 och går hem klockan 17 med nästan militärisk precision. Och de är inte ett dugg plågade.

Jag läste till copywriter på Berghs. Där finns också plågade reklamkreatörer. Många sena nätter spenderas där och den plågade imagen börjar formas. Emellanåt hörde jag till de hålögda när jag själv gick Berghs. Jag fick ofta ändan ur vagnen fem i tolv, men inte fan presterade jag bättre jobb när jag gjorde så. Ingen gör det. De bästa kreatörerna jag känner lider inte så mycket utan kör bara. Meningen “det är alltid lika svårt att komma på en idé” hör man ibland från kreatörer, men jag kan slå vad om en flaska Absinthe att jag aldrig kommer får höra den meningen från varken Martin eller Petrus.

Att vara kreatör är att producera. Reklamkreatörer producerar avancerade associationer och kopplingar mellan företeelser och varumärken, och paketerar om dem till någonting nytt och känslomässigt engagerande. De har någon slags Ayn Rand’s attityd som går ut på att skapa sin egen lycka genom att producera värde. Plågade reklamkreatörer är sämre reklamkreatörer. Inte dåliga nödvändigtvis, men sämre än vad de kunde ha varit om de inte lidit så.

Att sen historien är full av fantastiska plågade kreatörer är en annan sak. Det finns konstnärer som förmedlar just detta i sin konst, och har just smärtan som drivkraft. Självklart finns de. Och det är vackert. Och deras konst är just smärtsam och vacker. Och självklart kan det hända att det är den mest plågade reklamkreatören som under den senaste natten prickar just den där rättaste känslan, meningen eller bilden som är från himlen. Men på det stora hela, tror jag, är den plågade reklamkreatörens storhet mest en myt.

Sen kan man ju undra varför jag pladdrar på om det här – den här killen kan förklara poängen med en affärsmässig inställning så mycket bättre än jag någonsin kan:

Det känns lite konstigt att göra comeback på bloggen och sen skicka er direkt till min andra blogg, men det är faktiskt exakt vad jag ska göra. Jag skrev precis ett inlägg på min engelska blogg om att få ändan ur vagnen och bli föreläsare eller vad du nu vill bli som jag tycker att du ska läsa. Gör det.

Men jag hoppas att du kanske stannar kvar här en stund också och hänger lite. Det var ju länge sen vi sågs. Den här bloggen har ju varit med mig rätt länge nu, och den har gått igenom en massa faser. Den här bloggen är egentligen till för en enda sak: att jag får skriva. Jag älskar ju att skriva, och att skriva på svenska är en lite speciell lyx för mig eftersom jag gör det rätt sällan och då oftast om jobbgrejor. Att skriva på engelska har visserligen sin charm – engelskan har en rytm, ord och uttryck som svenskan helt enkelt saknar – men någonstans har man trots allt lite mer närhet till sitt modersmål och jag kan känna att mitt tonläge blir lite annorlunda på svenska. Jag måste vårda Walterlicious helt enkelt.

Det är roligt det där med språk förresten. När jag var i Manilla för några veckor sen började Finnair strejka samtidigt som jag skulle hem vilket ledde till att jag fick flyga 24,5 timmar för att komma hem till Stockholm igen. Väl hemma, och försenad, fick jag ta en taxi i princip direkt till en föreläsning som jag skulle hålla på SF vid Hötorget. Trots sömnbristen kändes det ganska bra och jag hade mycket energi, även om jag var helt bedövad i huvudet. Efter att ha visat ett filmklipp gick jag tillbaka upp på scen för att med full energi brassa på med min ganska väl inövade föreläsning som jag hållt många gånger förut. Efter någon minut i full fart hör jag hur folk fnissar och viskar och jag kommer helt av mig samtidigt som jag inser jag står och pratar på engelska med total inlevelse framför min svenska keynotepresentation. Awkward moment.

Men här ska jag aldrig börja prata engelska med er. Trött eller ej. Istället ska jag försöka se om inte Walterlicious ska in i en ny fas igen där ni ska få följa med mig lite mer på jobbet och på mina resor. Jag tror det kan vara rätt kul och att det kan bli en del roliga bilder. Framförallt kommer jag få skriva av mig även på svenska, och det är faktiskt det som är det viktiga.

Till alla er som stannat kvar trots min frånvaro så säger jag tack så mycket! Kul att ni uppskattar det jag skriver. Det menar jag verkligen!. God fortsättning på er så ses vi snart!

En period i mitt liv som jag alltid kommer minnas var då jag och Henrik sågs hos Franck varje torsdag och åt ostron. Den perioden är tyvärr över nu sedan Franck sagt upp sig från Pontus! och börjat jobba med NKs delikatesser istället. Vi hoppas på att han snart kommer slå upp dörrarna till en ny ostronbar inom NKs regi istället, men till dess har vi sökt med ljus och lykta efter ett alternativ. Ikväll testade vi ett sådant alternativ.

B.A.R. (Blaiseholmens Akvarium & Restaurang) är ett ganska så ambitiöst projekt på Blaiseholmen som primärt fokuserar på fisk och skaldjur, men som även har en del kött. Vi har inte på något sätt tröskat igenom menyn ikväll, men vi har kikat in på några saker och skaffat oss en lite överblick över stället från bardisken framför ostrondisken.

Upplevelsen får man väl bekriva som bra men ojämn. Ostronen kom i fyra varianter där den billigaste (Fine de Claire av okänt franskt ursprung, 11kr) och de dyraste (svenska flatostron från Grebbestad, 28kr) var klart bäst. Utbudet varierar ständigt, så det är inte lönt att ge sig in i någon närmare beskrivning, men generellt kan man väl säga att ostrononen är av god kvalitet, att de är öppnade lite slarvigt, och att kunskapen om vad man serverar borde vara bättre. MEN, och detta är ett relevant “men”, Fine de Claire-ostronen för 11kr är nog de mest prisvärda ostronen jag fått på den här sidan av jordklotet.

Champangeutbudet hade tung slagsida åt Taittinger, vilket kändes som att det kanske hade mer att göra med vinhandlaravtal än med fingertoppskänsla, men vafan – ett glas Taittinger Brut för 98 kr kändes ändå mycket trevligt. Inte min absoluta favoritchampagne, men mycket gott ändå och klart prisvärt.

Vid varmrätten blev det snurrigt värre. Henrik beställde in risotto och jag fiskgryta. Henrik fick sin risotto och jag fick in Fish and Chips. Hoppsansa. Inte riktigt rätt. Under tiden medan jag väntade på att få min mat utbytt smakade jag på Henriks risotto som jag bara måste ge underkänt. Så görs inte risotto helt enkelt. Smakade lite som blaskigt grötris. Nä. Underkänt.

När min fiskgryta kom in däremot fick jag närmast en chock. Superfint presenterat i sin gryta med tillhörande slev. Finfina råvaror, med räkor, olika sorters fisk och en fin pilgrimsmussla, och härliga färska örter. Fin balans i grytan också. Och givetvis aioli. Överlag fick denna anrättning högst betyg ikväll, och för 275kr inklusive ett glas godkänd chablis får man nog kalla den ett kap.

Servicen kändes dock lite slarvig och drar ned helhetsbetyget (och dricksen), medan lokalen och atmosfären drog upp betyget.

Totalt sett känns det som en liten oslipad diamant. Det här skulle kunna bli ett av Stockholms trevligaste ställen om de bara skärpte upp sig, höll betydligt jämnare nivå på maten och högre lägstanivå. Och höll koll på vem som beställt vad givetvis. Ostronservicen kommer jag inte ens kommentera – ingen kommer kunna ersätta Franck, så jämförelsen blir orättvis hur jag än vrider och vänder på den.

Häromveckan träffade jag en internationell vapenhandlare på andra sidan jorden. Han var inte bara vapenhandlare, utan också vapendesigner och en av världens främsta narkosläkare, som bland annat varit turnéläkare åt Rolling Stones och Elisabeth Taylor. Förutom att detta givetvis var en mycket intressant bekantskap att stifta i allmänhet så sa han också någonting som fastnade i mitt minne. Han sa “It’s easier to give birth than to resurrect”. I princip alltså “Det är lättare att föda än att återuppliva”. Och då ska ni veta att den här kille har en del erfarenhet. Han har räddat livet på flera tusen personer som haft turen att hamna på hans akutmottagning efter att ha råkat ut för diverse otäckheter på landets gator. Det ligger hursomhelst mycket sanning i hans uttalande. Inte minst i min bransch där det definitivt är lättare att bygga ett nytt varumärke än att återuppliva ett som har dött (och då menar jag inte ett som bara sovit). Man har många fördomar, inte minst om vapenhandlare, men det här var nog en av de intelligentaste och hårdast arbetande människorna jag träffat.

Själv har jag de senaste månaderna ägnat mig åt “give birth” när jag jobbat med att ge liv åt reklambyrån Honesty. Från den första oktober fick jag mycket välkommet och fantastiskt understöd av kreatörsduon Martin Marklund och Petrus Kukulski (Teliafamiljen, Alejandro Fuentes Bergström, Jacko, m. fl.) som gick in som delägare och kreativa chefer. Även Emil Clase anslöt som ny client director (sinnesjukt stor social begåvning från McCann Nordic) och kort därefter Simon Sundén som är en av Europas främsta experter inom sökmarknadsföring. En till superstjärna från den digitala världen kommer ansluta inom kort och det kommer bli fantastiskt. Vi ska bli Sveriges roligaste arbetsplats. Det är min vision. Hela storyn bakom Honesty lovar jag att berätta snart. Det är en bra story.

Som ni vet har jag inte bloggat på väldigt länge. Till stor del beror det på byråfödseln, men jag har också rest en del. Dessutom får man väldigt snabbt writer’s block när man inte skriver på ett tag. Det är svårt att komma igång igen helt enkelt. Jag tror att det beror på att man får prestationsångest över det där första inlägget man ska skriva efter uppehållet. Det måste vara megabra liksom. Att skriva är lite som att träna. Det är så otroligt mycket lättare att gå till gymmet när man gör det regelbundet än när man haft ett långt uppehåll. Och jag mår väldigt bra både av att skriva och av att träna.

De senaste veckorna har jag varit i Manilla och i Slovenien. Både resorna har varit “jobbresor”, men icke desto mindre fantastiska. Här är lite bilder från Manillaresan:

På vägen hem blev det lite Jazzmusik i Hongkong.

Snabbt stopp i ett regnigt Stockholm.

Sen iväg till Föreläsning i Slovenien!

Lite lokal press. Hoppas de skrev snälla saker!

Man kunde hänga i spaet och läsa Ayn Rand.

Lite översikt sådär. Supervackert som ni ser. Jag lovar att återkomma med lite mer specifik rapport från de olika äventyren. För äventyr – det var det!

Fan vad kul det var att skriva igen. Det ska jag göra mer nu! Ses snart!