Jag tror mycket på genvägar. Det är genvägarna som triggar innovation och genvägar som driver upp marginalerna. Ingen jävel vill väl betala för att vi ska tugga oss igenom en massa kilometer transportsträcka bara för att man alltid gjort så. Jag letar alltid efter genvägar, och det, om jag ska hårddra det lite, är kärnan i vad mitt jobb går ut på.
Däremot finns det genvägar och genvägar. Genom åren har jag sett och hört människor som tagit sig fram till vad som utifrån verkar vara trevliga livssituationer med fina lägenheter, kläder, bilar och hus utan att ha presterat ett dugg som jag tror att de innerst inne är stolta över. De genvägarna är inte bra. Den enda processen de skyndar på är den som leder till meningslöshet. Jag tycker så otroligt synd om de människorna. De missar livet. För att uttrycka det enkelt: I valet mellan ostron och champange och en meningsfull sysselsättning är valet väldigt enkelt för mig. Och då ska ni veta att jag verkligen gillar ostron och champange. Detsamma gäller för övrigt den där strandvillan i Saltsjöbaden.
Så tänk på det kära läsare nästa gång ni drömmer om en fin bil, att den inte kommer smaka gott om ni inte känner att ni förtjänar den. Den kommer bara riva upp det där såret av meningslöshet ännu djupare. Fundera istället ut vad ni vill uppnå i livet, vilka jobb som skapar riktiga känslor hos er och vilka människor (inte plånböcker eller titlar) ni verkligen gillar och vill vara med.
{ 2 comments… read them below or add one }
Vad tror du händer om man verkligen jobbar hårt för att lyckas, man har målet inom räckhåll, och sen kommer någonting – eller någon – som förstör allting för en? Allt man jobbat för att uppnå försvinner och förstörs. Vad ska man göra då?
Förresten. För ett tag sedan skrev du om Ayn Rands The Fountainhead. Jag hade den i bokhyllan, så jag satte mig ned och läste den.. Herre, vad den var bra! Jag blev helt knockad. Och lydligen är Atlas Shrugged ännu bättre. Har du läst den?
Jag tror jag har sagt det tidigare, att jag älskar din blogg. Men om jag inte har gjort det; nu vet du det!
Och jag tror, precis som du, att ingenting känns riktigt bra om man inte kan känna sig förtjänt av det. Men det skrämmer mig lite, att jag ska börja en utbildning som handlar om siffror när det egentligen är människor och människors rättigheter jag vill arbeta med. Det är nog mest en omväg, en fyra år lång sådan.