Hon som försvann och skrev i blyerts.

En dag var hon bara borta. Hon lämnade ett brev till mig. “Baby”, började det, och det var skrivet i blyerts.

Hon försvann från jordens yta. Hon försvann från nätet. Ingen av våra gemensamma vänner hörde av henne. Inga nya bilder kom upp på agenturen. Jag såg henne aldrig ute. Jag hörde aldrig om någon som hade sett henne ute. Eller någonstans alls för den delen. Hon var bara borta. Utan ett spår.

Under mer än två år var det tyst. Jag var rädd att någonting hade hänt henne.

Och så idag promenerar jag nedför hamngatan. Jag är på väg till ett lunchmöte på restaurang Hälsingborg och tittar lite försrtött in i NKs olika skyltfönster. Genom fönstret till klockbutiken skymtar jag en tjej innan jag vänder blicken mot trottoaren igen och promenerar vidare. Det är en sen lunch. Jag är matt av blodsockerbrist och känner mig lite hängig.

Plötsligt slår det mig, och jag stannar mitt i steget. Det är hon. Jag backar tillbaka två steg och tittar in igenom fönstret. De läpparna och de ögonen går inte att ta fel på.

Jag fryser i någon sekund innan jag bestämmer mig. Jag måste prata med henne. Med bestämda steg går jag in genom huvudentrén och tar höger in i klockbutiken. Jag tvärstannar när jag ser att hon har en man med sig. De står och tittar på dyra klockor och jag tvekar en sekund innan jag vänder och går mot utgången igen. Villrådig står jag mitt i NKs huvudentré. Konfrontera en möjlig jättekonstig situation, eller förbli ovetande om det verkligen var hon och var hon har varit de senaste två åren.

Jag står och låtsas knappa på telefonen. Jag känner mig fånig. Men sen bestämmer jag mig. Jag måste veta. Jag går in i klockbutiken.

Hon står ensam. När jag går fram och säger hennes namn vänder hon sig om.

Tagged as: bar, konst, lunch, Sam, vänner, walter