Efter att jag kom hem till mig lägenhet hade jag ingen lust att gå ut igen. Typ någonsin. Jag stängde av mobilen. Möblerade om. Drack en kaffe. Och planterade mig själv stabilt i soffan (som numera är vid fönstret).
Sen skrev jag en del, läste lite grann och gav mig ut på bloggsafari bland era bloggar. Eller ja, de av era bloggar som jag har adresserna till genom kommentarerna ni lämnat. Det var kul att se vilka ni är. Hur ni tänker. Vad ni skriver.
Någon höll på med en flytt, någon pratade reklam och ytterligare någon hade kärleksbekymmer. Någon sa att hon alltid stötte på killar som “inte kommit över sitt ex”. Shit. Sån var ju jag.
Jag hade exnojan. Och inte bara en gång, utan i någon slags sammanhängande kedja. Det fanns alltid ett ex som jag inte riktigt kommit över. Speciell var det två såna långbänkar. Och tja, ni vet ju vilka ni är, och ni som råkat ut för mig i det här tillståndet vet också. Inte speciellt charmigt, jag vet.
Men. Saker förändras. Har du bara tillräckligt mycket tid mellan dig själv och någon som krossat ditt hjärta så försvinner känslan, och du är fri.
Jag är fri. Kanske är det första gången som jag är helt singel och helt exnoja-fri. Nästa gång jag blir tillsammans med någon kommer alltså den personen att helt slippa släppa in mina ex i våra liv. Och jag kommer aldrig behöva bita mig i tungan för att undvika att nämna någon. Jag kommer aldrig stöta på något gammalt kex på Riche och få kvällen förstörd för att hon är med någon ny. Eller bli biten i örat för att jag är ute med någon ny (har hänt, mitt ex Riche 2006), bli dragen i håret inför vettskrämda åskådare (också mitt ex Riche 2006) eller få en drink hälld över mig (min tjejs ex, Riche 2006).
Jag är clean.
Det är en bra känsla. Att vara helt singel. Helt fri. Helt egen. Och trivas. Rätt person är rätt person, men tills dess är det me, myself and I. Och kanske några bra vänner.
