Jag har skrivit mycket på engelska om det här som så populärt kallas för fildelning. Förutom att själva ordet fildelning och piratkopiering är helt vansinniga ord för det här naturliga mänskliga fenomenet så är debatten också mycket märklig. Från båda sidor. Så låt mig nu klä av mig naken och förklara hur jag ser på saken.
1700-talsfilosofen David Hume sade till skillnad från till exempel John Locke att privatägande inte är en naturlig rättighet, utan endast relevant där resurserna är begränsade i omfattning och tillgänglighet. Om vi bortser från affektionsvärde för specifika exemplar av ting (vilket inte existerar för till exempel MP3-filer) så är detta i mina ögon ett resonemang som jag köper. Om det finns exakt hur mycket som helst av en vara och den är 100% tillgängligt för mig 100% av tiden så är poängen med att äga varan obefintlig. Om jag sitter mitt på en sandstrand så kommer jag inte anstränga mig särskilt för att göra ägandeanspråk på något visst sandkorn. Jag kan ju bara ta ett nytt.
Med exemplar av digital musik liknar läget det som Hume beskriver. Marginalkostnaden för skivbolaget när någon (inte de själva) framställer ett digitalt exemplar till av en låt är noll. Deras kostnader ligger istället dels i produktionen av själva låten, en engångskostnad och också en kostnad som dramatiskt sjunker hela tiden, och dels i marknadsföringen, en kostnad som är jämförelsevis mycket hög. Kostnaden för konstnären, musikern, är betydligt mer komplex, men låt oss återkomma till konstnärens avkastning senare.
Det här resonemanget om noll kronors marginalkostnad verkar märkligt nog passera många förbi. Även mycket intelligenta människor. Lyssna till exempel på Carl Bildt (en man som jag i övrigt hyser stor respekt för) förklara hur han ser på fildelning i det här Channel 4 inslaget:
Här jämför Carl Bildt kopieringen av en fil med att stjäla en bil. Problemet är bara att marginalkostnaden för att framställa ett exemplar av en BMW och förse Carl Bildt med den inte är noll. Den är i själva verket ganska långt ifrån noll. Antalet BMW-bilar och deras tillgänglighet är dessutom väldigt långt ifrån oändligt, och därmed, om vi nu ska lyssna på David Hume, är det skyddade ägandet av ett visst exemplar, säg en röd BMW med registreringsnummer ABC 123 mycket befogat. Carl Bildt har i det här fallet, i mitt tycke, uttryckt sig på ett sätt som ter sig märkligt. Han är ju smart och kunnig. Nåväl.
Däremot finns ju kostnaden för produktion och marknadsföring. Men i min värld så handlar marknadsföring om att göra kändisar av produkter. I det här fallet är produkten en artist. I min värld har också internet förändrat marknadsföringsförutsättningarna såtillvida att man inte nödvändigtvis behöver köpa sig mediautrymme längre, utan istället kan förtjäna sin uppmärksamhet genom att vara attraktiv. Vår allra våtaste reklamardröm i dessa dagar är att folk själva ska sprida våra alster som en löpeld över nätet. Vi har pratat mycket om viraler i det här sammanhanget, men det gäller i minst lika hög utsträckning bloggarna som knappast skulle få för sig att börja ta, säg, 179kr för att du ska få tillgång till 10 blogginlägg, och att du då inte får låta din kompis läsa i sin ensamhet hur som helst, och absolut inte länka till dessa blogginlägg så att de, gud förbjude, sprids. Det skulle inte finnas mycket till bloggosfär då, eller hur?
Den uppmärksamhet bloggarna istället förtjänar drar de nytta av i andra sammanhang som annonsering och att koppla sig själva till andra varumärken på olika sätt. Det går bra för dem. De bygger starka varumärken som de tjänar pengar på helt enkelt. Vad är det som skiljer framställandet av musik från framställandet av text i det här sammanhanget? Produktionskostnaden? Jo, absolut. Men börjar vi titta på siffrorna här så blir det lätt löjliga proportioner. Dessutom är det inte produktionskostnadsargumentet vi brukar få höra från till exempel Antipiratbyråns Henrik Pontén. Det han istället hänvisar till är “att upphovsmännen ska få betalt”. Och i så fall är det väl INGEN skillnad mellan bloggarna och musikerna, eller?
Nä, hörni. Det är affärsmodellen som är korrupt. Eller gammal snarare. Anpassad för en tid då man pressade vinyl. Men istället för att anpassa affärsmodellen så jagar man bloggläsarn… förlåt musiklyssnarna. De tror att de gör det för sina aktieägares bästa (jo Henrik, så är det faktiskt), men det är kontraproduktivt även för dem. Det är inte smart att hålla emot de organiska marknadsföringskrafterna och fortsätta plöja ner pengar i betald syntetisk marknadsföring.
Många säger att Spotify är en utveckling av affärsmodellen, men det är inte riktigt sant. Det Spotify gör är att tillhandahålla en tjänst för central lagring, med alla fördelar som det medför i form av länkbarhet och mobilitet. Men istället för att Spotify får betalt av skivbolagen för att tillhandahålla en distributionsplattform för deras varumärken så betalar Spotify skivbolagen. Det är faktiskt baklänges och inte rätt affärsmodell om man lyfter perspektivet och tänker stort. Fortfarande är det spridningsnoderna (musiklyssnarna) som betalar, antingen kontant eller genom att stå ut med plågsamma annonser. Sen när är det förresten bra för ett varumärke att associera sig med någonting plågsamt? By the way.
Visst kan jag ha fel här. Jag har fel ibland. Men välkomna med er syn på saken i kommentarerna. Jag ser fram emot det.
