Musik är konstigt. Jag har hållt på med musik sen jag var två år ung. Genom åren har jag spelat trummor, gitarr och piano; och i perioder har jag skrivit mycket musik. Mest för mig själv, men också i band.
Och musik är konstigt. Det kan vara så komplicerat, men också så enkelt. Som den fantastiska Winnerbäcklåtern “Du hade tid”. Texten är poesi, visst, men låten är ju helt banal. Fem ackord. I typ den vanligaste ackordföljden någonsin. En melodi som också är helt självklar. Så basic. Och ändå så jävla bra så att jag ryser varje gång jag hör den.
Är det bara jag, eller har man någon inbyggd kompass som säger att det måste vara svårt för att vara bra? Hade jag skrivit den här låten så skulle jag känna mig som värsta bluffen för att den var är så banal, men när jag hör Winnerbäck sjunga den så geniförklarar jag honom. Kanske är det så att musik inte är som kreativitet utan som kärlek. Man tröttnar ju aldrig på att kyssas, fast det också är ganska basic.
{ 4 comments… read them below or add one }
åh nej, absolut inte. ibland kan jag till och med tycka att om det är alldeles för komplicerat försvinner hela idén med låten och man själv som lyssnare försöker finna något poäng som inte finns.
alltså det är ju en cover på ani difrancos you had time, ani är geniet i frågan här. hon är fantastisk!
Där ser man. Genialiskt är det i alla fall. Go Ani Difranco!
Men visst fan är Winnerbäcks svenska översättning bra mycket bättre än originalet. Fler lager, vackrare målad, mer träffsäker.
Det är lite som Dylan skall ha sagt om Hendrix’s cover på All Along The Watchtower, att det enda som störde honom var att Hendrix inte gjorde fler Dylancovers för att “he did them all better”.