Prag. Den 25 juli 2004. Den skarpsynte ser att det står en extra öl på bänken. Den tillhör fotografen. De som kände mig då vet vems fingeravtryck som finns på det glaset. Och som fanns på mig under några års tid.
Avtrycken ändrade färg över tiden. Från vitt och rosa till något som var svart, hemskt och svekfullt. Så småningom skiftade de igen, från svart till grått, till genomskinligt, tills de till slut försvann och blev någon slags minne som ligger utanför mig. Som en bok. Eller en film. Kanske blir de både och en dag.
Egentligen skulle vi vara i Slovakien den där dagen, men när tåget stannade i Bratislava mitt i natten och vi inte hade någonstans att bo var tågstationen ett mörkt och hotfullt ställe. Vi sprang tillbaka till tåget och somnade i varandras armar i en vanlig olåst sittkupé. Ironin i att hoppa på ett tåg för att slippa bli rånad är förstås att bli rånad på tåget istället. Och det blev vi. Mitt i natten. Vi vaknade aldrig, och det var nog tur. Vi kom till Prag tidigt den morgonen.
När hon tar bilden har vi vandrat runt i staden ett par timmar. Jag har pratat om drömmar och hon om sina. Vi har druckit Tjeckisk öl och rökt. Vi har gått över broar och skrattat. Vi har skrivit vykort. Vi har ätit konstig mat. Vi har jämfört vår bränna från stoppet i Kroatien några dagar tidigare.
Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu. Jag hade nog inte gjort någonting annorlunda.
{ 3 comments… read them below or add one }
Fan så vackert! Det här är nästan det bästa jag har läst.
Gud va fint! En fråga bara.. hur gammal är du? (a)
väldigt fint skrivet! jag blev tårögd..