Repris: Och här sitter jag och försöker förstå musik.

Just nu lyssnar jag på en grym Neil Young-låt och försöker fatta vad det är jag gillar med den. Plötsligt inser jag att jag önskar att det fanns mer att säga om musik. Jag växte upp med musik i huset, mycket jazz, sattes vid ett trumset som tvååring och har spelat sen dess. Gitarr och piano har också hunnits med under åren som gått. Och ändå har jag så svårt att prata om det.

En bra låt går rätt in i hjärtat på mig, utan att passera hjärnan. Jag kan få tårar i ögonen, inte för att jag är ledsen eller glad, utan bara för att det är… bra. Jävligt laddat med energi. Vissa scener i filmer kan få mig att känna så. Till exempel Flight of the Bumblebee-scenen i Shine. Titta här:

Gråter ni? Någon enstaka gång kan en bild göra jobbet, men musik är annorlunda. Mer direkt. Jag kan inte förklara det. Det är svårt att sätta ord på.

Kanske är det just det som gör det så bra. Att det bygger upp energi som inte går att få utlopp för. Och kanske är det precis det som gör att jag måste spela själv. Att prata om musik är lite som att titta på mat.

Men ändå önskar jag att det fanns mer att säga.

Tagged as: bar, film, Flight of the Bumblebee, gitarr, Jazz, jobb, jobbet, musik, Neil Young, Piano, Walter Tänker, Walters musik