Till slut kom jag ändå ner till Helsingborg. Jag stod i valet och kvalet mellan att flyga med SAS (ca 700:- enkel + flygbuss) och att åka tåg (ca 1100:- enkel + middag på tåget för att det ändå tar över 5 timmar). Mot vad som borde varit bättre vetande tog jag tåget. Resonemanget var någonting i stil med att ju faktiskt kunde utnyttja tiden bättre och skulle slippa meckandet med säkerhetskontroller och så.
Nåja, riktigt så enkelt var det inte. När jag skulle beställa biljetten på deras web med mitt speciella och skinande vita SJ-prio kort blev jag utkastad två gånger mitt i betalprocessen för att på det tredje försöket lyckas. Då hade dock priset ökat med ytterligare 30 kronor. WTF liksom. Har jag missat något, eller är det inte 2010 om typ två sekunder?
Väl på tåget blir jag sittande på stationen. Ett anslutande tåg från Norrland någonstans är försenat, och tågets avgång blir därmed 40 minuter försenad. En förvisso oerhört trevlig tågvärd hälsar oss att det inte är några problem. Vi kommer visserligen bli försenade, men de kommer styra upp nya anslutningståg till oss så att vi kommer fram. Inga problem.
Istället för att byta i Hässleholm ber de mig sitta kvar på tåget fram till Lund och sen byta till ett Öresundståg som ska ta mig till Helsingborg. Sagt och gjort. Jag står och myser lite nostalgiskt på Lunds tågstation och minns mitt studieår i lund och allt kul som hände då medan jag väntar in tåget. Öresundståget är i tid iallafall och jag hoppar på där. Vid det här laget är jag rätt trött och lite sådär lätt åksjuk som man alltid blir på X2000. Men väl på tåget inträffar någonting mycket märkligt. Jag lämnar över biljetten till en konduktörska som får ett utbrott på mig och skäller ut MIG för att SJ har skickat mig till hennes tåg.
– EGENTLIGEN BORDE DU BETALA EN NY BILJETT – SÅHÄR FÅR INTE SJ GÖRA MOT OSS, skäller hon.
Jag tittar mig förbryllat omkring i den halvtomma vagnen. Alla tittat på mig som att jag dum i huvudet.
– Jaha, svarar jag, ni får väl stämma dem då. Jag har betalat för mig.
– MEN JAG TÄNKER VARA SNÄLL MOT DIG DEN HÄR GÅNGEN OCH LÅTA DIG ÅKA MED, barskar hon vidare.
– Ja asså, mig behöver du inte göra några tjänster, fortsätter jag. Ta betalt om du vill liksom.
Jag har ju för fan redan betalt ett jävla ockerpris för den här biljetten, tänker jag. Dessutom kommer jag fram en timme för sent där min flickväns mamma varit snäll nog att stanna uppe till 12 på natten för att hämta upp mig vid stationen. Jag behöver inte bli skälld på.
Plötsligt förstår jag att den snälla tågvärden på X2000 inte tyckte att det var någon fara på taket. Men han kanske kunde sagt sanningen till mig, nämligen att “Jo, eftersom vårt företag inte riktigt kan leverera den servicen vi lovat så tänker vi lämpa över problemet till våra konkurrenter utan att be om lov först, det blir väl bra?” Jag vet inte om jag riktigt hade köpt det.
Jaja. Hursomhelst är jag framme nu och sitter på det fantastiska kaféet Château Forêt där jag ätit Croque Madame på hembakt surdegsbröd och druckit Kenyanskt presskaffe. Mycket gott. Mycket hög kvalitet. Fantastisk service. Löften som hålls. Och de har inte skickat över mig till konkurrenten än, “jo, du har i och för sig betalt för din Kenyanska presskaffe här, men eftersom vi inte har något kaffe här så kan du väl gå över till vår konkurrent och hämta kaffe gratis där utan att vi ber om lov?” Tror inte jag hade köpt det heller. Men livet i allmänhet – det är bra. 
