En period i mitt liv som jag alltid kommer minnas var då jag och Henrik sågs hos Franck varje torsdag och åt ostron. Den perioden är tyvärr över nu sedan Franck sagt upp sig från Pontus! och börjat jobba med NKs delikatesser istället. Vi hoppas på att han snart kommer slå upp dörrarna till en ny ostronbar inom NKs regi istället, men till dess har vi sökt med ljus och lykta efter ett alternativ. Ikväll testade vi ett sådant alternativ.

B.A.R. (Blaiseholmens Akvarium & Restaurang) är ett ganska så ambitiöst projekt på Blaiseholmen som primärt fokuserar på fisk och skaldjur, men som även har en del kött. Vi har inte på något sätt tröskat igenom menyn ikväll, men vi har kikat in på några saker och skaffat oss en lite överblick över stället från bardisken framför ostrondisken.

Upplevelsen får man väl bekriva som bra men ojämn. Ostronen kom i fyra varianter där den billigaste (Fine de Claire av okänt franskt ursprung, 11kr) och de dyraste (svenska flatostron från Grebbestad, 28kr) var klart bäst. Utbudet varierar ständigt, så det är inte lönt att ge sig in i någon närmare beskrivning, men generellt kan man väl säga att ostrononen är av god kvalitet, att de är öppnade lite slarvigt, och att kunskapen om vad man serverar borde vara bättre. MEN, och detta är ett relevant “men”, Fine de Claire-ostronen för 11kr är nog de mest prisvärda ostronen jag fått på den här sidan av jordklotet.

Champangeutbudet hade tung slagsida åt Taittinger, vilket kändes som att det kanske hade mer att göra med vinhandlaravtal än med fingertoppskänsla, men vafan – ett glas Taittinger Brut för 98 kr kändes ändå mycket trevligt. Inte min absoluta favoritchampagne, men mycket gott ändå och klart prisvärt.

Vid varmrätten blev det snurrigt värre. Henrik beställde in risotto och jag fiskgryta. Henrik fick sin risotto och jag fick in Fish and Chips. Hoppsansa. Inte riktigt rätt. Under tiden medan jag väntade på att få min mat utbytt smakade jag på Henriks risotto som jag bara måste ge underkänt. Så görs inte risotto helt enkelt. Smakade lite som blaskigt grötris. Nä. Underkänt.

När min fiskgryta kom in däremot fick jag närmast en chock. Superfint presenterat i sin gryta med tillhörande slev. Finfina råvaror, med räkor, olika sorters fisk och en fin pilgrimsmussla, och härliga färska örter. Fin balans i grytan också. Och givetvis aioli. Överlag fick denna anrättning högst betyg ikväll, och för 275kr inklusive ett glas godkänd chablis får man nog kalla den ett kap.

Servicen kändes dock lite slarvig och drar ned helhetsbetyget (och dricksen), medan lokalen och atmosfären drog upp betyget.

Totalt sett känns det som en liten oslipad diamant. Det här skulle kunna bli ett av Stockholms trevligaste ställen om de bara skärpte upp sig, höll betydligt jämnare nivå på maten och högre lägstanivå. Och höll koll på vem som beställt vad givetvis. Ostronservicen kommer jag inte ens kommentera – ingen kommer kunna ersätta Franck, så jämförelsen blir orättvis hur jag än vrider och vänder på den.

Häromveckan träffade jag en internationell vapenhandlare på andra sidan jorden. Han var inte bara vapenhandlare, utan också vapendesigner och en av världens främsta narkosläkare, som bland annat varit turnéläkare åt Rolling Stones och Elisabeth Taylor. Förutom att detta givetvis var en mycket intressant bekantskap att stifta i allmänhet så sa han också någonting som fastnade i mitt minne. Han sa “It’s easier to give birth than to resurrect”. I princip alltså “Det är lättare att föda än att återuppliva”. Och då ska ni veta att den här kille har en del erfarenhet. Han har räddat livet på flera tusen personer som haft turen att hamna på hans akutmottagning efter att ha råkat ut för diverse otäckheter på landets gator. Det ligger hursomhelst mycket sanning i hans uttalande. Inte minst i min bransch där det definitivt är lättare att bygga ett nytt varumärke än att återuppliva ett som har dött (och då menar jag inte ett som bara sovit). Man har många fördomar, inte minst om vapenhandlare, men det här var nog en av de intelligentaste och hårdast arbetande människorna jag träffat.

Själv har jag de senaste månaderna ägnat mig åt “give birth” när jag jobbat med att ge liv åt reklambyrån Honesty. Från den första oktober fick jag mycket välkommet och fantastiskt understöd av kreatörsduon Martin Marklund och Petrus Kukulski (Teliafamiljen, Alejandro Fuentes Bergström, Jacko, m. fl.) som gick in som delägare och kreativa chefer. Även Emil Clase anslöt som ny client director (sinnesjukt stor social begåvning från McCann Nordic) och kort därefter Simon Sundén som är en av Europas främsta experter inom sökmarknadsföring. En till superstjärna från den digitala världen kommer ansluta inom kort och det kommer bli fantastiskt. Vi ska bli Sveriges roligaste arbetsplats. Det är min vision. Hela storyn bakom Honesty lovar jag att berätta snart. Det är en bra story.

Som ni vet har jag inte bloggat på väldigt länge. Till stor del beror det på byråfödseln, men jag har också rest en del. Dessutom får man väldigt snabbt writer’s block när man inte skriver på ett tag. Det är svårt att komma igång igen helt enkelt. Jag tror att det beror på att man får prestationsångest över det där första inlägget man ska skriva efter uppehållet. Det måste vara megabra liksom. Att skriva är lite som att träna. Det är så otroligt mycket lättare att gå till gymmet när man gör det regelbundet än när man haft ett långt uppehåll. Och jag mår väldigt bra både av att skriva och av att träna.

De senaste veckorna har jag varit i Manilla och i Slovenien. Både resorna har varit “jobbresor”, men icke desto mindre fantastiska. Här är lite bilder från Manillaresan:

På vägen hem blev det lite Jazzmusik i Hongkong.

Snabbt stopp i ett regnigt Stockholm.

Sen iväg till Föreläsning i Slovenien!

Lite lokal press. Hoppas de skrev snälla saker!

Man kunde hänga i spaet och läsa Ayn Rand.

Lite översikt sådär. Supervackert som ni ser. Jag lovar att återkomma med lite mer specifik rapport från de olika äventyren. För äventyr – det var det!

Fan vad kul det var att skriva igen. Det ska jag göra mer nu! Ses snart!

Jag sitter på den nya kaffebaren i korsningen Sankt Paulsgatan/Kvarngatan. Det är kontrasternas kaffebar. Högsta betyg för atmosfär. Underkänt för kaffet. Skållhet cappuccino gjord på Monteriva-kaffe. Inget större fel på bönorna i sig kanske, men det samlade intrycket ger en känsla av bristande kaffeintresse; speciellt i kvarter där det riktigt riktigt bra kaffet finns på flera ställen inom några hundra meters radie. (Om du läser detta Arvid så borde du komma hit och rädda dem).

Jag sitter här med min tvivelaktiga kaffe och går i vanlig ordning igenom dagens huvudnyheter. Jag bläddrar bland annat igenom DN. Jag reflekterar över massmediernas inneboende svaghet: asymmetrin. Det blev särskilt tydligt i DN imorse när Gellert Tamas nya bok skulle kommenteras. Jag rekommenderar verkligen att du tar dig tid och läser de här två beskrivningarna efter varandra. Man kan lära sig mycket om journalistiken här:

1. Börja med att läsa Maciej Zarembas hyllning till Gellert Tamas.

2. Läs sedan Hanne Kjöllers mer kritiska granskning av Geller Tamas bok.

3. Reflektera sedan över människans psykologi och hur krig startas. Det är ett intressant case att lära från.

Själva frågan om de apatiska barnen vet jag alldeles för lite om för att ta ställning till. Och så är det för många av oss. Det är därför vi behöver granskare och det är också därför som det är så viktigt att vi kritiskt granskar granskarna.

Jag vet inte om ni är intresserade av reklam och så, men om ni är det så är ni välkomna över att titta på ett par artiklar om reklam och SEO jag skrivit om vad jag ser som den stora “industriella revolutionen” i vår bransch. Det har aldrig varit så tydligt att så stora etablerade spelare inte förstår vad som hänt med deras bransch.

Problemet är också att alla de som traditionellt varit intresserade av reklam – strateger, copywriters, designers, art directors till exempel – inte är intresserade av internet, tycker det verkar skitjobbigt med Twitter och lämnar Facebook för att tid med barnen (inget fel med att ta sig tid med barnen givetvis, men kunden som betalar 3000 spänn i timmen för din expertis kanske inte har jättemycket hjälp av din tid i sandlådan). Många hör också till en generation som gick på högstadiet, och därmed formade många av sina sociala beteenden, under en tid då internet inte fanns hos vanligt folk. Knappt ens mobiltelefoner. De är inte infödingar på nätet, och det syns.

Men som sagt – kom över om du tycker att det här låter intressant, och delta i diskussionen. Säger ni nåt riktigt smart anställer jag er på studs. (Fast ni är i så fall säkert för drivna för att vilja bli anställda av en gammal gubbe som Walterlicious).

Tidigare idag skrev jag en post på walternaeslund.com om en av vårt lands mest belönade byråer och en av deras nyaste kampanjer för Svenska kyrkan. Jag skrev om vilken bra idé de egentligen hade, men hur de uppenbarligen inte förstått hur bra den var, eller förstått att dra nytta av potentialen i den, helt enkelt på grund av att de inte flyttat in i vår tidsålder än. Mitt inlägg har i skrivande stund sexdubblat läsandet av min blogg idag jämfört med en vanlig dag. Det var tydligen en het potatis.

Men det här är inget nytt. Såhär blir det när världen förändras och man är rätt bekväm i att göra saker som man alltid gjort dem. IT-industrin är ett utmärkt exempel på det där man tragglar på med Episerver istället för att byta till OpenSource-lösningar för att man helt enkelt tjänar en massa pengar där på kunder som inte riktigt hunnit fatta än. Så småningom börjar man treva lite grann med det där nya. Man försöker göra som alla andra, men har inte riktigt förstått hur det där andra funkar. Förut var det någonting som kunde ursäktas, men nu, när vi har nätet, kan jag inte riktigt finna det i mitt hjärta att ursäkta det. Det är fan inte så svårt att lära sig de här sakerna. Det är fan inte så svårt att läsa på lite grann på alla de gratis och utmärkta bloggar som finns på ämnet. Eller på Wikipedia. Eller… för bövelen… på Googles egna sidor om detta. Det är fan inte så svårt.

Så varför gör man inte det? Jag tror att man är lite hemmablind. Och lite nöjd. Och tjänar lite för mycket pengar. Och lever lite för mycket på gamla meriter. Jag tror att det är dags för hela den här branschen att ta sig själva i kragen och skärpa till sig. Festen är över. Dags att vakna. Vi har ett jobb att göra.

Läs hela den heta potatisen om Forsman & Bodenfors och Svenska Kyrkan.

Äntligen på Arlanda Express på väg tillbaka från min lilla “turné”. Det blev föreläsningar i Finland, i Blekinge och i Strömstad. Alltid lite urladdning att föreläsa på konferenser, så nu ska det bli otroligt skönt att bara sätta sig på en uteservering på östra Södermalm med en kall öl och en hamburgare. Det är jag värd.

Social Web Camp i Blekinge var helt magiskt. Som ett eget litet nörd-Woodstock med 286 social media-geeks – de flesta sovandes i tält.

Sällan har jag känt mig så peppad på mitt jobb som efter det. Jag skrev också en egen liten post om Social Web Camp på min engelska blogg. Sen bar det av till Bring Dialogue Conference i Strömstad. Även det var en helt fantastisk tillställning i ett supervackert sensommarströmstad. Tyvärr missade jag skaldjursbuffén på Koster för att jag hade lite att förbereda till mitt eget föredrag, men jag ska verkligen inte klaga. Istället fick jag ett mycket intressant samtal i solnedgången om Visit Sweden och deras projekt inom sociala medier.

Även andra höll grymma föredrag på Bring Dialogue Conference. Tredelad förstaplats tilldelar jag Magnus Lindqvist, Micael Dahlén och Kjell A. Nordström. De är alla grymma, men med lite olika superpowers.

Kjell har en otrolig närvaro som nästan magiskt trollbinder publiken. Jag får känslan att han skulle kunna prata om exakt vadfansomhelst och det skulle kännas som det viktigaste du någonsin hört. Stor inspiration.

Micael har en mycket egen stil och känns nästan osannolik när han står där framme på scen i svart kostym, långt svart hår och blänkande guldsneakers. Och då menar jag blänkande, inte såna där guldsprejade skinnskor, utan blänkande guld. Som en rustning. Hans angreppssätt på människors beteende och hans favoritämne “Nextopia” är lika fascinerande som det är intelligent.

Magnus är en entertainer. Missförstå mig inte – han är sjukt kunnig och intelligent, men han är en underhållare av rang. På det här föredraget gjorde han stor underhållning av att prata marknadsföring och avslutade med att ha en egen uckulele-rockkonsert och trasha den stackars ucken på scen. Fantastisk. Alla lämnade lokalen med pulsen i topp och känslan av att allt är möjligt. Återkom till det här inlägget senare så ska jag posta en film jag lyckades fånga. Tror jag. Här är filmen som jag lyckades fånga av hans avslutning. Det är fan rock n’ roll.

Inte minst var det fantastiskt givande att ha ett halvtimmes eftersnack och utvärdering av mitt föredrag med Magnus (som också är min mentor i sammanhanget). Det är så sällan man får ärlig och konstruktiv feedback, och när man får det så blir man verkligen smartare. Och bättre. Nu är jag superpeppad på att tala mer och fixa till bristerna och boosta styrkorna. Superkul!

Dags att gå och lägga sig. Finnarna är galna. På ett bra sätt. Efter min föreläsning sov jag ett par timmar. Sen riggade de upp en egen pizzeria i ett partytält med en riktig pizzaugn från Alisås och bara körde egna påhittade crazypizzor. Mycket roligt. Haha.

Sen har det varit en massa bastubadande och en promenad över glödande kol. Jo. Jag gick också. Lite öm under trampdynorna är jag nog, men det är helt okej.

Men nu blir det sovdags.

För att blogga måste du ha någonting att säga. Du kan säkert komma på någonting som du vet att andra vill läsa om, men personligen skulle jag nog inte palla det. Istället är det bättre att komma på någonting som du verkligen vill skriva om. Då kommer du tycka att det är kul, och det kommer synas i dina inlägg.

Du måste också respektera din läsares tid. Pladdra inte, utan håll dig till någon form av linje och skriv ingenting i 100 ord som lika gärna kan sägas i 50.

Bilder är kul.

Filmer är inte lika kul.

Ha kul.

Om du kan acceptera de här förutsättningarna så är du redo att börja. I min värld finns det i princip bara två relevanta plattformar: Blogger och WordPress. Båda har sina fördelar och nackdelar.

Själv körde jag alltid Blogger förut, vilket är jäkligt smidigt och enkelt att sätta upp, ligger på Googles fina servrar och antagligen har lite gräddfil i sökningarna. Kan jag tänka. Å andra sidan är plattformen inte alls lika flexibel som WordPress.

WordPress kan du antingen köra på hostat hos dem (wordpress.com) eller på en egen installation som du hostar själv. I så fall hämtar du ner filerna från WordPress.org och installerar dem på ditt webbhotell eller din egen server. Guiden finner du här. Eller så kan det vara så att ditt webbhotell har Fantastico installerat och i så fall installerar du WordPress med en knapptryckning.

Poängen med att köra WordPress.com (hostat av dem) har jag aldrig riktigt fattat eftersom man då inte får de stora fördelarna av plattformen. Bättre då att köra Blogger tycker jag.

Egenhostad WordPress är däremot grymt och är det som jag kör på alla mina bloggar. När du väl installerat det så applicerar du ett “theme” till din blog. Dessa kan vara allt från mycket enkla till rätt så avancerade. Själv kör jag ett fantastiskt theme som heter Thesis på alla mina bloggar. Mycket kraftfullt och anpassningsbart. Tyvärr kostar det en rätt maffig slant, men tar WordPress till en ny nivå och är värt de slantarna tycker jag.

När du sedan ska posta till din blogg så finns det en massa varianter. Allt från att använda din bloggplattforms (förslagsvis då Blogger eller WordPress) eget verktyg för detta. De är bra. Eller så kan man använda olika typer av klienter. Dock ska jag göra ert liv enkelt här. Det finns ett sätt som är BÄST! Jag älskar passionerat och använder det jämt. Det heter ScribeFire och är en plugin till Firefox. Sjukt grymt eftersom du kan ha det uppe på halva webbläsarens höjd och surfa runt på sidor i den andra halvan. Länkar och bilder drar du sedan bara ner till ScribeFire i farten. Fantastiskt. ScribeFire håller också reda på flera bloggar om du har det, kan hålla flera utkast igång samtidigt och en massa annat. SÅÅÅ grymt. Finns ingen anledning att använda någonting annat.

That’s that. Ha det så kul!

Jag har en bror. Ni ser honom sticka fram huvudet till vänster om mig i bilden här till höger. Han är två år äldre än jag, och när vi var små var vi ganska olika. Jag gillade att busa och äventyra på vinden. Han gillade mekano. Jag gillade att försvara trädkojan mot kannibaler. Han byggde och installerade ett elektroniskt tjuvalarm i kojan.

Lite senare gjorde datorerna intåg i vårt hem i form av en Compis-dator (jo de hette så), en Spectrum 48k, en Spectrum 128k, en C64 och en Amiga 500. Min bror programmerade. Jag spelade spel och lekte med grafikprogram. Det var min bror som satte upp vår BBS. För er som inte vet vad en BBS är så kan jag säga att det är som en föregångare till våra webbplatser och bloggar, men kopplade till ett modem (vi började med 300 Baud och uppgraderade sedan till supersnabba 2400 Baud eller ca 0.00024 MB/s) som man ringde till. BBSen behövde alltså ett eget telefonnummer, och endast en person åt gången kunde vara inloggad. Det var jävligt state of the art då. BBSen kördes på en gammal laptop som hade vissa överhettningsproblem. Vi löste dessa genom ett regelbundet roterande av kylklampar och plåtfat som morsan fick stå ut med att ha i frysen tillsammans med hennes frysta vinbär.

Själv var jag och min kompis Jempa mer intresserade av hur man kunde fuska i det BBS-installerade spelet Global War genom att ställa om datorns klocka och därmed få nya trupper snabbare.

Och vi har faktiskt hållt oss konsekventa till denna dag. Min bror är civilingenjör i elektroteknik och håller på med en massa avancerade forskningsprojekt. Jag är visserligen också civilingenjör, men håller snarare på med människors beteende och deras relation till varumärken, kommunikation och teknik. Han är metodisk och strukturerad. Jag är riskbenägen och rastlös. Han har fru, villa, tre barn och två Volvobilar. Jag lever ungkarlsliv (nåja, jag har en fantastisk flickvän) i en lägenhet på Södermalm och bränner ständigt alla mina pengar på nya entreprenörsprojekt. Då liksom nu kompletterar vi varandra väldigt väl. Jag kan ju alltid krascha i hans villagarage om det går åt skogen med entreprenörsprojekten liksom. Tror jag.

Hur som helst kan det vara fint att minnas lite ibland, och sätta livet i lite perspektiv. För hur vi minns vårt förflutna påverkar faktiskt hur vi ser på saker idag. Att jag till exempel kan bli väldigt nostalgisk när en vän till mig håller på med projekt av den här typen har defintivt kopplingar till tjuvalarmet i trädkojan. Det pratas så mycket om att leva i nuet idag, och att det ska göra oss lyckliga, men jag tror att konsten att vara lycklig också handlar om att ha fina länkar både framåt och bakåt i tiden. Men det ämnet förtjänar ett alldeles eget inlägg i framtiden.

Rent statistiskt så var oddsen för att du som en enkel tiggare förr i världen skulle bli kejsare faktiskt betydligt högre än att du som vanlig dödlig idag blir en framgångsikon av kaliber Bill Gates. Men visst känns det inte så? Vi har nämligen hört oräkneliga gånger att alla kan bli allt. Världen är ditt ostron, och bara du anstränger dig tillräckligt så kan du nå stjärnorna. Och det, givetvis, är en mycket vacker tanke.

Att alla har möjlighet att bli allt känns väldigt hoppingivande och fint, men för med sig ett ganska jobbigt problem: alla blir nämligen inte Bill Gates. Och blir du inte det så är du en loser, eller hur? Eftersom du faktiskt hade chansen. Om du som enkel tiggare inte blev kejsare så var det inte så mycket att få prestationsångest över. Du hade ju liksom aldrig en rimlig chans att bli det. Men alla med en halv collegeutbildning, en hjärna och ett garage har faktiskt precis lika bra förutsättningar som Bill Gates eller Steve Jobs (båda hoppade av sina collegeutbildningar). Och det ger folk, just det, prestationsångest.

Utan att ha några exakta siffror så är jag rätt säker på att detta syns i självmordstatistiken i världen. Det syns definitivt i avundsjukan i världen. Och därmed borde brottsligheten och våldet hänga med, eller?

Ja, det är vackert och rätt att alla ska ha chansen att bli allt. Men ett mer tabubelagt ämne är att det krävs prestation för att nå toppen. Det finns någon slags romantiserad bild av att det viktiga är att alla har samma förutsättningar. Men där någonstans tar det stopp. För vad händer sen? Om vi fortsätter diskussionen. Vad händer när alla har EXAKT samma förutsättningar? Eftersom alla inte kan vara allt samtidigt så kommer det då alltid finnas några individer som presterar gudlika underverk och hamnar i samhällets topp medan andra inte gör det och hamnar på samhällets botten. Däremellan kommer det finnas en kontinuerlig skala. Hur ska vi då se på dem som hamnar längst ner? De har ju inte varit underpriviligerade, olycksaliga eller utan kontaktnät (notera nämligen att jag sa EXAKT samma ovan). De har inte bott i sämre områden eller haft sämre lärare. De har inte haft försupna föräldrar. Nä. De har då hamnat där för att de presterat sämre. Dessa individer är då vad vi i dagligt tal brukar kalla för losers. Och då förtjänar de att vara på samhällets botten, eller hur? Visst är detta ett ganska jobbigt perspektiv? Jag tycker det.

Dessa så kallade losers hamnar nu i en mycket obekväm situation. De har haft samma chans som alla andra. Och har blåst den. De har massiv ångest, för de vet inte riktigt varför det har gått åt skogen. Förutsättningarna var ju det viktiga, och de var ju EXAKT lika. Ingen har talat om vikten av att prestera och ingen har lyft fram det hårda arbete som krävts för att nå toppen. Emellanåt har goda exempel lyfts fram på människor som nått resultat, men ingen har tagit sig tiden att närmare studera deras prestationer. Och nu återstår bara avundsjukan. Och ångesten. Och brottsligheten. Och våldet. Mot andra eller mot dem själva.

Jobbigt läge. Vad göra?

Kan det vara så att förutsättningarna inte avgör din lycka? Att din plats i samhället inte heller är avgörande; att det inte spelar så stor roll för din lycka om du kör en skrotig läckande gammal Nissan eller en BMW, om du bor i betongförorten eller Saltsjöbaden? Att det som faktiskt gör dig lycklig i längden är känslan av att prestera förutsättningsoberoende.

Om vi i vårt samhälle kunde sluta fokusera på vad vi har att skylla våra resultat på och istället fokuserade på prestationer så skulle vi se mindre ångest och mer lycka. På alla nivåer. Den negativa prestationsångesten kommer nämligen inte av att fokusera på folks prestationer, den kommer av att inte göra det.

En film för att illustrera. Ursäkta den ostiga musiken och klippningen som är emellanåt:

Och ett TED-talk som för resonemanget: