Häromveckan träffade jag en internationell vapenhandlare på andra sidan jorden. Han var inte bara vapenhandlare, utan också vapendesigner och en av världens främsta narkosläkare, som bland annat varit turnéläkare åt Rolling Stones och Elisabeth Taylor. Förutom att detta givetvis var en mycket intressant bekantskap att stifta i allmänhet så sa han också någonting som fastnade i mitt minne. Han sa “It’s easier to give birth than to resurrect”. I princip alltså “Det är lättare att föda än att återuppliva”. Och då ska ni veta att den här kille har en del erfarenhet. Han har räddat livet på flera tusen personer som haft turen att hamna på hans akutmottagning efter att ha råkat ut för diverse otäckheter på landets gator. Det ligger hursomhelst mycket sanning i hans uttalande. Inte minst i min bransch där det definitivt är lättare att bygga ett nytt varumärke än att återuppliva ett som har dött (och då menar jag inte ett som bara sovit). Man har många fördomar, inte minst om vapenhandlare, men det här var nog en av de intelligentaste och hårdast arbetande människorna jag träffat.

Själv har jag de senaste månaderna ägnat mig åt “give birth” när jag jobbat med att ge liv åt reklambyrån Honesty. Från den första oktober fick jag mycket välkommet och fantastiskt understöd av kreatörsduon Martin Marklund och Petrus Kukulski (Teliafamiljen, Alejandro Fuentes Bergström, Jacko, m. fl.) som gick in som delägare och kreativa chefer. Även Emil Clase anslöt som ny client director (sinnesjukt stor social begåvning från McCann Nordic) och kort därefter Simon Sundén som är en av Europas främsta experter inom sökmarknadsföring. En till superstjärna från den digitala världen kommer ansluta inom kort och det kommer bli fantastiskt. Vi ska bli Sveriges roligaste arbetsplats. Det är min vision. Hela storyn bakom Honesty lovar jag att berätta snart. Det är en bra story.

Som ni vet har jag inte bloggat på väldigt länge. Till stor del beror det på byråfödseln, men jag har också rest en del. Dessutom får man väldigt snabbt writer’s block när man inte skriver på ett tag. Det är svårt att komma igång igen helt enkelt. Jag tror att det beror på att man får prestationsångest över det där första inlägget man ska skriva efter uppehållet. Det måste vara megabra liksom. Att skriva är lite som att träna. Det är så otroligt mycket lättare att gå till gymmet när man gör det regelbundet än när man haft ett långt uppehåll. Och jag mår väldigt bra både av att skriva och av att träna.

De senaste veckorna har jag varit i Manilla och i Slovenien. Både resorna har varit “jobbresor”, men icke desto mindre fantastiska. Här är lite bilder från Manillaresan:

På vägen hem blev det lite Jazzmusik i Hongkong.

Snabbt stopp i ett regnigt Stockholm.

Sen iväg till Föreläsning i Slovenien!

Lite lokal press. Hoppas de skrev snälla saker!

Man kunde hänga i spaet och läsa Ayn Rand.

Lite översikt sådär. Supervackert som ni ser. Jag lovar att återkomma med lite mer specifik rapport från de olika äventyren. För äventyr – det var det!

Fan vad kul det var att skriva igen. Det ska jag göra mer nu! Ses snart!

Jag vet inte om ni är intresserade av reklam och så, men om ni är det så är ni välkomna över att titta på ett par artiklar om reklam och SEO jag skrivit om vad jag ser som den stora “industriella revolutionen” i vår bransch. Det har aldrig varit så tydligt att så stora etablerade spelare inte förstår vad som hänt med deras bransch.

Problemet är också att alla de som traditionellt varit intresserade av reklam – strateger, copywriters, designers, art directors till exempel – inte är intresserade av internet, tycker det verkar skitjobbigt med Twitter och lämnar Facebook för att tid med barnen (inget fel med att ta sig tid med barnen givetvis, men kunden som betalar 3000 spänn i timmen för din expertis kanske inte har jättemycket hjälp av din tid i sandlådan). Många hör också till en generation som gick på högstadiet, och därmed formade många av sina sociala beteenden, under en tid då internet inte fanns hos vanligt folk. Knappt ens mobiltelefoner. De är inte infödingar på nätet, och det syns.

Men som sagt – kom över om du tycker att det här låter intressant, och delta i diskussionen. Säger ni nåt riktigt smart anställer jag er på studs. (Fast ni är i så fall säkert för drivna för att vilja bli anställda av en gammal gubbe som Walterlicious).

Sitter och jobbar på String. Så här ser det ut.

Kunde inte hålla mig från att jobba. Det är skittråkigt att vara ledig tycker jag. Och jag inser att det möjligen kan vara ett problem. Att inte ha någonting meningsfullt att fylla sitt liv med om jag inte jobbar.

Å ena sidan. Men å andra sidan handlar mitt jobb om kommunikation, psykologi, konst, film, foto, regi, beteenden, musik, skapande. Just nu håller jag på med antika möbler. Designklassiker. Det är ett kul jävla jobb. Det är inte någonting jag drar mig för att sätta tänderna i. Och det också saker som många människor älskar att hålla på med på fritiden. Jag längtar alltid efter måndagen när det är helg. Men jag vet. Jag har fått kritik, bland annat nyligen av ett ex, för att jag bara tänker jobb.

Så visst. Jag är inte perfekt. Vem fan är det? Och kanske behöver jag träffa någon som är likadan. Som också älskar sitt jobb. Som också längtar till måndagen. Som inte tycker att det är tråkigt när jag är exalterad så att det brinner i ögonen över någon ny social media-tjänst, en ny fotograf eller en ny kund.

Vi får väl ha en barnflicka.

Jag tyckte väl att det lät lite väl lite att det “bara” hade varit 10 000 besökare på den här bloggen. Det var visst bara sen jag gjorde om designen. Totalt var ni typ 70 000. Fortfarande pyttigt jämfört med de riktiga tuffa bloggarna som har ungefär så mycket varje vecka. Men hey – it’s not the size, it’s the way you swing it.

Jag säger till när vi kommer till 100 000 istället.

Men det är rätt tufft ändå att ni är som en liten familj som kommer tillbaka varje dag. Det verkar som att ni är ungefär 400 bröder och systrar i den här lilla familjen. Det är fint tycker jag.

Kram. Nu ska jag skriva ett riktigt inlägg istället. (Försöker vänja mig av med att skriva “skall”. Petrus tjatar.)

Som några av er vet så älskar jag bilar. Bland det absolut coolaste jag vet designmässigt är supersportbilarna från slutet av 60-talet. Speciell de från Italdesign. Jag menar – peleaeeeese – cargasm!

Om ni undrar vad den där vita med röda linjen som ser ut som en tvålkopp är för någonting så kan jag säga att det är en Ferrari Modulo, no less. Och de sista bilderna här är på en Maserati Boomerang – en av de coolaste bilarna som någonsin ritats.

En mer utförlig artikel och designstudie som jag skrivit på ämnet kan ni läsa här. Där finns även fler grymma bilder. Bland annat på den legendariska Porsche Tapiro. Förlåt, men nu måste jag gå och ta en kalldusch.

En av de kampanjer jag jobbat med nyligen är Give Hope för svenska Barncancerfonden. Jag är så glad över hur många människor som bidragit till kampanjen genom att ha en badge på sina bloggar och Facebooksidor (ca 650 olika sajter har Give Hope-badges idag). Men särskilt vill jag ge en kram till Lisaplace på Devote som har inspirerat långt mer än någon annan och ensam fått 143 andra att ansluta sig. Så imponerande.

Fortsätt hjälpa oss att sprida badges över nätet och slå in era julklappar i Give Hope-paket. Finns på givehope.se, SF-biograferna, Stockholm Design House och lite andra ställen. Blir årets julklapp en Dumlekola inslagen i Give Hope-paket?

Hey!

Hjälp mig stödja Barncancerfonden!
Du kan göra två saker (jag tycker att du skall göra båda):

1. Lägg en Give Hope badge på din blogg. Du gör din egen genom att klicka på “Join the movement” i min badge till här nedan eller till höger (dra muspekaren över så får du se). Det är enkelt och gratis. Om du inte orkar eller vet hur man gör för att lägga den i någon sidospalt på bloggen så kan du alltid bara lägga den i ett inlägg. Alla bäckar små.

2. När du ger bort en present eller julklapp så kan du använda Give Hope’s presentboxar för större presenter eller kuvert för mindre, typ biobiljetter eller så. Du kan antingen köpa dem på givehope.se eller i butiker som Designtorget eller SFs biografer.

Och förstås – uppmana dina läsare att göra samma sak. Spread the word!