Det känns lite konstigt att göra comeback på bloggen och sen skicka er direkt till min andra blogg, men det är faktiskt exakt vad jag ska göra. Jag skrev precis ett inlägg på min engelska blogg om att få ändan ur vagnen och bli föreläsare eller vad du nu vill bli som jag tycker att du ska läsa. Gör det.

Men jag hoppas att du kanske stannar kvar här en stund också och hänger lite. Det var ju länge sen vi sågs. Den här bloggen har ju varit med mig rätt länge nu, och den har gått igenom en massa faser. Den här bloggen är egentligen till för en enda sak: att jag får skriva. Jag älskar ju att skriva, och att skriva på svenska är en lite speciell lyx för mig eftersom jag gör det rätt sällan och då oftast om jobbgrejor. Att skriva på engelska har visserligen sin charm – engelskan har en rytm, ord och uttryck som svenskan helt enkelt saknar – men någonstans har man trots allt lite mer närhet till sitt modersmål och jag kan känna att mitt tonläge blir lite annorlunda på svenska. Jag måste vårda Walterlicious helt enkelt.

Det är roligt det där med språk förresten. När jag var i Manilla för några veckor sen började Finnair strejka samtidigt som jag skulle hem vilket ledde till att jag fick flyga 24,5 timmar för att komma hem till Stockholm igen. Väl hemma, och försenad, fick jag ta en taxi i princip direkt till en föreläsning som jag skulle hålla på SF vid Hötorget. Trots sömnbristen kändes det ganska bra och jag hade mycket energi, även om jag var helt bedövad i huvudet. Efter att ha visat ett filmklipp gick jag tillbaka upp på scen för att med full energi brassa på med min ganska väl inövade föreläsning som jag hållt många gånger förut. Efter någon minut i full fart hör jag hur folk fnissar och viskar och jag kommer helt av mig samtidigt som jag inser jag står och pratar på engelska med total inlevelse framför min svenska keynotepresentation. Awkward moment.

Men här ska jag aldrig börja prata engelska med er. Trött eller ej. Istället ska jag försöka se om inte Walterlicious ska in i en ny fas igen där ni ska få följa med mig lite mer på jobbet och på mina resor. Jag tror det kan vara rätt kul och att det kan bli en del roliga bilder. Framförallt kommer jag få skriva av mig även på svenska, och det är faktiskt det som är det viktiga.

Till alla er som stannat kvar trots min frånvaro så säger jag tack så mycket! Kul att ni uppskattar det jag skriver. Det menar jag verkligen!. God fortsättning på er så ses vi snart!

Häromveckan träffade jag en internationell vapenhandlare på andra sidan jorden. Han var inte bara vapenhandlare, utan också vapendesigner och en av världens främsta narkosläkare, som bland annat varit turnéläkare åt Rolling Stones och Elisabeth Taylor. Förutom att detta givetvis var en mycket intressant bekantskap att stifta i allmänhet så sa han också någonting som fastnade i mitt minne. Han sa “It’s easier to give birth than to resurrect”. I princip alltså “Det är lättare att föda än att återuppliva”. Och då ska ni veta att den här kille har en del erfarenhet. Han har räddat livet på flera tusen personer som haft turen att hamna på hans akutmottagning efter att ha råkat ut för diverse otäckheter på landets gator. Det ligger hursomhelst mycket sanning i hans uttalande. Inte minst i min bransch där det definitivt är lättare att bygga ett nytt varumärke än att återuppliva ett som har dött (och då menar jag inte ett som bara sovit). Man har många fördomar, inte minst om vapenhandlare, men det här var nog en av de intelligentaste och hårdast arbetande människorna jag träffat.

Själv har jag de senaste månaderna ägnat mig åt “give birth” när jag jobbat med att ge liv åt reklambyrån Honesty. Från den första oktober fick jag mycket välkommet och fantastiskt understöd av kreatörsduon Martin Marklund och Petrus Kukulski (Teliafamiljen, Alejandro Fuentes Bergström, Jacko, m. fl.) som gick in som delägare och kreativa chefer. Även Emil Clase anslöt som ny client director (sinnesjukt stor social begåvning från McCann Nordic) och kort därefter Simon Sundén som är en av Europas främsta experter inom sökmarknadsföring. En till superstjärna från den digitala världen kommer ansluta inom kort och det kommer bli fantastiskt. Vi ska bli Sveriges roligaste arbetsplats. Det är min vision. Hela storyn bakom Honesty lovar jag att berätta snart. Det är en bra story.

Som ni vet har jag inte bloggat på väldigt länge. Till stor del beror det på byråfödseln, men jag har också rest en del. Dessutom får man väldigt snabbt writer’s block när man inte skriver på ett tag. Det är svårt att komma igång igen helt enkelt. Jag tror att det beror på att man får prestationsångest över det där första inlägget man ska skriva efter uppehållet. Det måste vara megabra liksom. Att skriva är lite som att träna. Det är så otroligt mycket lättare att gå till gymmet när man gör det regelbundet än när man haft ett långt uppehåll. Och jag mår väldigt bra både av att skriva och av att träna.

De senaste veckorna har jag varit i Manilla och i Slovenien. Både resorna har varit “jobbresor”, men icke desto mindre fantastiska. Här är lite bilder från Manillaresan:

På vägen hem blev det lite Jazzmusik i Hongkong.

Snabbt stopp i ett regnigt Stockholm.

Sen iväg till Föreläsning i Slovenien!

Lite lokal press. Hoppas de skrev snälla saker!

Man kunde hänga i spaet och läsa Ayn Rand.

Lite översikt sådär. Supervackert som ni ser. Jag lovar att återkomma med lite mer specifik rapport från de olika äventyren. För äventyr – det var det!

Fan vad kul det var att skriva igen. Det ska jag göra mer nu! Ses snart!

Jag vet inte om ni är intresserade av reklam och så, men om ni är det så är ni välkomna över att titta på ett par artiklar om reklam och SEO jag skrivit om vad jag ser som den stora “industriella revolutionen” i vår bransch. Det har aldrig varit så tydligt att så stora etablerade spelare inte förstår vad som hänt med deras bransch.

Problemet är också att alla de som traditionellt varit intresserade av reklam – strateger, copywriters, designers, art directors till exempel – inte är intresserade av internet, tycker det verkar skitjobbigt med Twitter och lämnar Facebook för att tid med barnen (inget fel med att ta sig tid med barnen givetvis, men kunden som betalar 3000 spänn i timmen för din expertis kanske inte har jättemycket hjälp av din tid i sandlådan). Många hör också till en generation som gick på högstadiet, och därmed formade många av sina sociala beteenden, under en tid då internet inte fanns hos vanligt folk. Knappt ens mobiltelefoner. De är inte infödingar på nätet, och det syns.

Men som sagt – kom över om du tycker att det här låter intressant, och delta i diskussionen. Säger ni nåt riktigt smart anställer jag er på studs. (Fast ni är i så fall säkert för drivna för att vilja bli anställda av en gammal gubbe som Walterlicious).

Äntligen på Arlanda Express på väg tillbaka från min lilla “turné”. Det blev föreläsningar i Finland, i Blekinge och i Strömstad. Alltid lite urladdning att föreläsa på konferenser, så nu ska det bli otroligt skönt att bara sätta sig på en uteservering på östra Södermalm med en kall öl och en hamburgare. Det är jag värd.

Social Web Camp i Blekinge var helt magiskt. Som ett eget litet nörd-Woodstock med 286 social media-geeks – de flesta sovandes i tält.

Sällan har jag känt mig så peppad på mitt jobb som efter det. Jag skrev också en egen liten post om Social Web Camp på min engelska blogg. Sen bar det av till Bring Dialogue Conference i Strömstad. Även det var en helt fantastisk tillställning i ett supervackert sensommarströmstad. Tyvärr missade jag skaldjursbuffén på Koster för att jag hade lite att förbereda till mitt eget föredrag, men jag ska verkligen inte klaga. Istället fick jag ett mycket intressant samtal i solnedgången om Visit Sweden och deras projekt inom sociala medier.

Även andra höll grymma föredrag på Bring Dialogue Conference. Tredelad förstaplats tilldelar jag Magnus Lindqvist, Micael Dahlén och Kjell A. Nordström. De är alla grymma, men med lite olika superpowers.

Kjell har en otrolig närvaro som nästan magiskt trollbinder publiken. Jag får känslan att han skulle kunna prata om exakt vadfansomhelst och det skulle kännas som det viktigaste du någonsin hört. Stor inspiration.

Micael har en mycket egen stil och känns nästan osannolik när han står där framme på scen i svart kostym, långt svart hår och blänkande guldsneakers. Och då menar jag blänkande, inte såna där guldsprejade skinnskor, utan blänkande guld. Som en rustning. Hans angreppssätt på människors beteende och hans favoritämne “Nextopia” är lika fascinerande som det är intelligent.

Magnus är en entertainer. Missförstå mig inte – han är sjukt kunnig och intelligent, men han är en underhållare av rang. På det här föredraget gjorde han stor underhållning av att prata marknadsföring och avslutade med att ha en egen uckulele-rockkonsert och trasha den stackars ucken på scen. Fantastisk. Alla lämnade lokalen med pulsen i topp och känslan av att allt är möjligt. Återkom till det här inlägget senare så ska jag posta en film jag lyckades fånga. Tror jag. Här är filmen som jag lyckades fånga av hans avslutning. Det är fan rock n’ roll.

Inte minst var det fantastiskt givande att ha ett halvtimmes eftersnack och utvärdering av mitt föredrag med Magnus (som också är min mentor i sammanhanget). Det är så sällan man får ärlig och konstruktiv feedback, och när man får det så blir man verkligen smartare. Och bättre. Nu är jag superpeppad på att tala mer och fixa till bristerna och boosta styrkorna. Superkul!

Sa jag förresten att det varit ostronpremiär? Det har det. I torsdags. I min ensamhet. I jympaskor. Och shorts. På väg till tågstationen. Men det var fint!

Vår Ostronmaestro Franck är på semester från Pontus! Det ger oss ett problem. Vi kan nämligen inte upprätthålla vår torsdagsostrontradition om inte Franck är på plats. Givetvis är det helt oacceptabelt, och således kom Franck igår på hembesök istället. (Det fick bli en onsdag den här gången).

Riktigt trevligt var det iallafall med bland annat en magnumflaska av Louis Roederers årgångschampange, en Alfred Gratien Cuvée Paradis, en Special Club Grongnet 1998 och en magnum Jaquart 1996. Magiskt.

Tillbaka från havet där jag fördrivit (typ bokstavligt alltså) tid i en 42-fots segelbåt. Jag har också haft med mig en gummibåt i 300-kronorsklassen (tack Coop), ett fiskespö och alldeles för mycket mat och godis. Och en bok som heter Accidental Empires från 1992 som jag kommer berätta mer om någon gång. Men nog med prat – här kommer bilderna!

Frenne har plåtat. Grym.

Mitt uppdrag: Hämta en riktigt bra champagne.
Henriks uppdrag: Hämta riktigt bra ostron.
Gemensamt uppdrag: Ta oss ut till Sandhamn och ha ostronkväll deluxe på berget i kvällssolen.

Jag löste mitt uppdrag genom att jaga runt hela stan för att få tag på en bra Special Club, och landade till slut i en Special Club Grongnet 1998.
Henrik löste sitt genom att dra till Franck förstås och lasta på ett take away-fat med La Fosse, Ecailles Dárgent, Belon och Girardot.

Om man bortser ifrån att Campagnen var helt makalöst prisvärt så var den också bland det bästa jag druckit! Utan att bli akademisk så kan man väl säga att den var otroligt smarrig helt enkelt. Ostronen var mitt i prick också! Samtliga av mycket hög kvalitet och med fantastisk smak. Mijau!

Mycket mer om den här kvällssolsindränkta afton behöver jag kanske inte säga. Det räcker nog att se bilderna:

Och by the way. Henrik är den enda jag känner som tar med ett objektiv för tolv tusen och tre slavblixtar till ett sånt här evenemang, så se fram emot fler bilder av betydligt högre kvalitet än mina.