Det känns lite konstigt att göra comeback på bloggen och sen skicka er direkt till min andra blogg, men det är faktiskt exakt vad jag ska göra. Jag skrev precis ett inlägg på min engelska blogg om att få ändan ur vagnen och bli föreläsare eller vad du nu vill bli som jag tycker att du ska läsa. Gör det.

Men jag hoppas att du kanske stannar kvar här en stund också och hänger lite. Det var ju länge sen vi sågs. Den här bloggen har ju varit med mig rätt länge nu, och den har gått igenom en massa faser. Den här bloggen är egentligen till för en enda sak: att jag får skriva. Jag älskar ju att skriva, och att skriva på svenska är en lite speciell lyx för mig eftersom jag gör det rätt sällan och då oftast om jobbgrejor. Att skriva på engelska har visserligen sin charm – engelskan har en rytm, ord och uttryck som svenskan helt enkelt saknar – men någonstans har man trots allt lite mer närhet till sitt modersmål och jag kan känna att mitt tonläge blir lite annorlunda på svenska. Jag måste vårda Walterlicious helt enkelt.

Det är roligt det där med språk förresten. När jag var i Manilla för några veckor sen började Finnair strejka samtidigt som jag skulle hem vilket ledde till att jag fick flyga 24,5 timmar för att komma hem till Stockholm igen. Väl hemma, och försenad, fick jag ta en taxi i princip direkt till en föreläsning som jag skulle hålla på SF vid Hötorget. Trots sömnbristen kändes det ganska bra och jag hade mycket energi, även om jag var helt bedövad i huvudet. Efter att ha visat ett filmklipp gick jag tillbaka upp på scen för att med full energi brassa på med min ganska väl inövade föreläsning som jag hållt många gånger förut. Efter någon minut i full fart hör jag hur folk fnissar och viskar och jag kommer helt av mig samtidigt som jag inser jag står och pratar på engelska med total inlevelse framför min svenska keynotepresentation. Awkward moment.

Men här ska jag aldrig börja prata engelska med er. Trött eller ej. Istället ska jag försöka se om inte Walterlicious ska in i en ny fas igen där ni ska få följa med mig lite mer på jobbet och på mina resor. Jag tror det kan vara rätt kul och att det kan bli en del roliga bilder. Framförallt kommer jag få skriva av mig även på svenska, och det är faktiskt det som är det viktiga.

Till alla er som stannat kvar trots min frånvaro så säger jag tack så mycket! Kul att ni uppskattar det jag skriver. Det menar jag verkligen!. God fortsättning på er så ses vi snart!

Äntligen på Arlanda Express på väg tillbaka från min lilla “turné”. Det blev föreläsningar i Finland, i Blekinge och i Strömstad. Alltid lite urladdning att föreläsa på konferenser, så nu ska det bli otroligt skönt att bara sätta sig på en uteservering på östra Södermalm med en kall öl och en hamburgare. Det är jag värd.

Social Web Camp i Blekinge var helt magiskt. Som ett eget litet nörd-Woodstock med 286 social media-geeks – de flesta sovandes i tält.

Sällan har jag känt mig så peppad på mitt jobb som efter det. Jag skrev också en egen liten post om Social Web Camp på min engelska blogg. Sen bar det av till Bring Dialogue Conference i Strömstad. Även det var en helt fantastisk tillställning i ett supervackert sensommarströmstad. Tyvärr missade jag skaldjursbuffén på Koster för att jag hade lite att förbereda till mitt eget föredrag, men jag ska verkligen inte klaga. Istället fick jag ett mycket intressant samtal i solnedgången om Visit Sweden och deras projekt inom sociala medier.

Även andra höll grymma föredrag på Bring Dialogue Conference. Tredelad förstaplats tilldelar jag Magnus Lindqvist, Micael Dahlén och Kjell A. Nordström. De är alla grymma, men med lite olika superpowers.

Kjell har en otrolig närvaro som nästan magiskt trollbinder publiken. Jag får känslan att han skulle kunna prata om exakt vadfansomhelst och det skulle kännas som det viktigaste du någonsin hört. Stor inspiration.

Micael har en mycket egen stil och känns nästan osannolik när han står där framme på scen i svart kostym, långt svart hår och blänkande guldsneakers. Och då menar jag blänkande, inte såna där guldsprejade skinnskor, utan blänkande guld. Som en rustning. Hans angreppssätt på människors beteende och hans favoritämne “Nextopia” är lika fascinerande som det är intelligent.

Magnus är en entertainer. Missförstå mig inte – han är sjukt kunnig och intelligent, men han är en underhållare av rang. På det här föredraget gjorde han stor underhållning av att prata marknadsföring och avslutade med att ha en egen uckulele-rockkonsert och trasha den stackars ucken på scen. Fantastisk. Alla lämnade lokalen med pulsen i topp och känslan av att allt är möjligt. Återkom till det här inlägget senare så ska jag posta en film jag lyckades fånga. Tror jag. Här är filmen som jag lyckades fånga av hans avslutning. Det är fan rock n’ roll.

Inte minst var det fantastiskt givande att ha ett halvtimmes eftersnack och utvärdering av mitt föredrag med Magnus (som också är min mentor i sammanhanget). Det är så sällan man får ärlig och konstruktiv feedback, och när man får det så blir man verkligen smartare. Och bättre. Nu är jag superpeppad på att tala mer och fixa till bristerna och boosta styrkorna. Superkul!

För att blogga måste du ha någonting att säga. Du kan säkert komma på någonting som du vet att andra vill läsa om, men personligen skulle jag nog inte palla det. Istället är det bättre att komma på någonting som du verkligen vill skriva om. Då kommer du tycka att det är kul, och det kommer synas i dina inlägg.

Du måste också respektera din läsares tid. Pladdra inte, utan håll dig till någon form av linje och skriv ingenting i 100 ord som lika gärna kan sägas i 50.

Bilder är kul.

Filmer är inte lika kul.

Ha kul.

Om du kan acceptera de här förutsättningarna så är du redo att börja. I min värld finns det i princip bara två relevanta plattformar: Blogger och WordPress. Båda har sina fördelar och nackdelar.

Själv körde jag alltid Blogger förut, vilket är jäkligt smidigt och enkelt att sätta upp, ligger på Googles fina servrar och antagligen har lite gräddfil i sökningarna. Kan jag tänka. Å andra sidan är plattformen inte alls lika flexibel som WordPress.

WordPress kan du antingen köra på hostat hos dem (wordpress.com) eller på en egen installation som du hostar själv. I så fall hämtar du ner filerna från WordPress.org och installerar dem på ditt webbhotell eller din egen server. Guiden finner du här. Eller så kan det vara så att ditt webbhotell har Fantastico installerat och i så fall installerar du WordPress med en knapptryckning.

Poängen med att köra WordPress.com (hostat av dem) har jag aldrig riktigt fattat eftersom man då inte får de stora fördelarna av plattformen. Bättre då att köra Blogger tycker jag.

Egenhostad WordPress är däremot grymt och är det som jag kör på alla mina bloggar. När du väl installerat det så applicerar du ett “theme” till din blog. Dessa kan vara allt från mycket enkla till rätt så avancerade. Själv kör jag ett fantastiskt theme som heter Thesis på alla mina bloggar. Mycket kraftfullt och anpassningsbart. Tyvärr kostar det en rätt maffig slant, men tar WordPress till en ny nivå och är värt de slantarna tycker jag.

När du sedan ska posta till din blogg så finns det en massa varianter. Allt från att använda din bloggplattforms (förslagsvis då Blogger eller WordPress) eget verktyg för detta. De är bra. Eller så kan man använda olika typer av klienter. Dock ska jag göra ert liv enkelt här. Det finns ett sätt som är BÄST! Jag älskar passionerat och använder det jämt. Det heter ScribeFire och är en plugin till Firefox. Sjukt grymt eftersom du kan ha det uppe på halva webbläsarens höjd och surfa runt på sidor i den andra halvan. Länkar och bilder drar du sedan bara ner till ScribeFire i farten. Fantastiskt. ScribeFire håller också reda på flera bloggar om du har det, kan hålla flera utkast igång samtidigt och en massa annat. SÅÅÅ grymt. Finns ingen anledning att använda någonting annat.

That’s that. Ha det så kul!

Rent statistiskt så var oddsen för att du som en enkel tiggare förr i världen skulle bli kejsare faktiskt betydligt högre än att du som vanlig dödlig idag blir en framgångsikon av kaliber Bill Gates. Men visst känns det inte så? Vi har nämligen hört oräkneliga gånger att alla kan bli allt. Världen är ditt ostron, och bara du anstränger dig tillräckligt så kan du nå stjärnorna. Och det, givetvis, är en mycket vacker tanke.

Att alla har möjlighet att bli allt känns väldigt hoppingivande och fint, men för med sig ett ganska jobbigt problem: alla blir nämligen inte Bill Gates. Och blir du inte det så är du en loser, eller hur? Eftersom du faktiskt hade chansen. Om du som enkel tiggare inte blev kejsare så var det inte så mycket att få prestationsångest över. Du hade ju liksom aldrig en rimlig chans att bli det. Men alla med en halv collegeutbildning, en hjärna och ett garage har faktiskt precis lika bra förutsättningar som Bill Gates eller Steve Jobs (båda hoppade av sina collegeutbildningar). Och det ger folk, just det, prestationsångest.

Utan att ha några exakta siffror så är jag rätt säker på att detta syns i självmordstatistiken i världen. Det syns definitivt i avundsjukan i världen. Och därmed borde brottsligheten och våldet hänga med, eller?

Ja, det är vackert och rätt att alla ska ha chansen att bli allt. Men ett mer tabubelagt ämne är att det krävs prestation för att nå toppen. Det finns någon slags romantiserad bild av att det viktiga är att alla har samma förutsättningar. Men där någonstans tar det stopp. För vad händer sen? Om vi fortsätter diskussionen. Vad händer när alla har EXAKT samma förutsättningar? Eftersom alla inte kan vara allt samtidigt så kommer det då alltid finnas några individer som presterar gudlika underverk och hamnar i samhällets topp medan andra inte gör det och hamnar på samhällets botten. Däremellan kommer det finnas en kontinuerlig skala. Hur ska vi då se på dem som hamnar längst ner? De har ju inte varit underpriviligerade, olycksaliga eller utan kontaktnät (notera nämligen att jag sa EXAKT samma ovan). De har inte bott i sämre områden eller haft sämre lärare. De har inte haft försupna föräldrar. Nä. De har då hamnat där för att de presterat sämre. Dessa individer är då vad vi i dagligt tal brukar kalla för losers. Och då förtjänar de att vara på samhällets botten, eller hur? Visst är detta ett ganska jobbigt perspektiv? Jag tycker det.

Dessa så kallade losers hamnar nu i en mycket obekväm situation. De har haft samma chans som alla andra. Och har blåst den. De har massiv ångest, för de vet inte riktigt varför det har gått åt skogen. Förutsättningarna var ju det viktiga, och de var ju EXAKT lika. Ingen har talat om vikten av att prestera och ingen har lyft fram det hårda arbete som krävts för att nå toppen. Emellanåt har goda exempel lyfts fram på människor som nått resultat, men ingen har tagit sig tiden att närmare studera deras prestationer. Och nu återstår bara avundsjukan. Och ångesten. Och brottsligheten. Och våldet. Mot andra eller mot dem själva.

Jobbigt läge. Vad göra?

Kan det vara så att förutsättningarna inte avgör din lycka? Att din plats i samhället inte heller är avgörande; att det inte spelar så stor roll för din lycka om du kör en skrotig läckande gammal Nissan eller en BMW, om du bor i betongförorten eller Saltsjöbaden? Att det som faktiskt gör dig lycklig i längden är känslan av att prestera förutsättningsoberoende.

Om vi i vårt samhälle kunde sluta fokusera på vad vi har att skylla våra resultat på och istället fokuserade på prestationer så skulle vi se mindre ångest och mer lycka. På alla nivåer. Den negativa prestationsångesten kommer nämligen inte av att fokusera på folks prestationer, den kommer av att inte göra det.

En film för att illustrera. Ursäkta den ostiga musiken och klippningen som är emellanåt:

Och ett TED-talk som för resonemanget:

På senaste tiden har jag jobbat med en kampanj för STF. Eller kampanj och kampanj förresten – det är ett jobb helt enkelt som går ut på att visa upp Sverige för… oss andra. Bra för mig som kommer jobba mycket inne i stan i sommar. Virtuell semester liksom.

Men hur som helst är det ett helvetes kul jobb tror jag som jag varmt rekommenderar er att söka. Ni söker helt enkelt genom att lägga en ansökningsfilm på YouTube och tweeta länken till @stfturist #ssjobb. Easy peasy. Eller så går ni bara in och röstar på de andra ansökningarna. Min favorit såhär långt är nog den här störtsköna engelsmannen:

Det blev ett jäkla hallå i helgen om det här. Skitkul! Här är ett axplock efter en snabb googling:

http://www.vagabond.se/Redaktionellt/Nyheter/Sveriges-svenskaste-jobb/
http://www.dn.se/ekonomi/sveriges-svenskaste-jobb-1.866962
http://webbsverige.wordpress.com/2009/05/18/sveriges-svenskaste-jobb/
http://www.expressen.se/resor/1.1570203/sveriges-svenskaste-jobb
http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article289523.ece
http://stockholm.city.se/nyheter/16746/sok_sveriges_roligaste_sommarjobb
http://xing.blogg.se/2009/may/sveriges-svenskaste-jobb-utlyst.html
http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=41431
http://www.utsidan.se/cldoc/15168.htm
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=913&a=495339
http://blogg.travelstart.se/2009/05/sveriges-svenskaste-jobb-.html
http://ltz.se/nyheter/inrikes/1.1045355
http://business.bulletin.se/news/more.aspx?ItemID=7162
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5225329
http://www.expressen.se/resor/1.1570203/sveriges-svenskaste-jobb?standAlone=true&viewstyle=print
http://www.metro.se/2009/05/15/79953/ar-det-har-sveriges-basta-sommarjobb/index.xml
http://www.travelnews.se/Ovrigt/Vem-far-Sveriges-basta-jobb/
http://blogg.svd.se/resebloggen?id=13665

I torsdags var det ostrontorsdag på Chez Pontus som vanligt. Eftersom det var påskhelg på gång var det tunnsått i ostrondisken med endast tre sorter. Fast det är klart, vad gjorde det när det var David Herves perfekta Fine de Claire, de små salta La Fosse och de stora gåsleverliknande Royale Cabanon, även dessa från David Herve. Du fattar inte hur fantastisk den här mannen är förrän du kollar in den här filmen.

Fines de Claire ostronen från Marenne-Oléron (där David Herves har sin odling) smaskar under vissa perioder i sig en viss sorts alger, Navicula bleue, som gör att ostronen får en grön färg och kallas då “les vertes”. Så var det med de här ostronen i onsdags. Och det är ju fest förstås! 

Jag gjorde även ett kärt återbesök. Efter att ha haft en mycket torr period i mitt Champagne-drickande var jag åter sugen på en maffig rosé. Jag hade glömt exakt hur god Henriot Rosé Brut är, men den är riktigt riktigt god! Perfekt till mina små Royale Cabanon som ni ser nere till höger här.

Intet ont som inte för något gott med sig. Eftersom vi bara hade tre sorter i disken kunde vi kosta på oss en del experimenterande. Det testades diverse asiatiska toppings – lite synd på så fina ostron om du frågar mig, men kul att testa en gång. Vi testade friterade ostron, vilket är mums, men också lite wasteful i mina ögon när man har såna superkvalitetsostron. Men till sist sprang vi på en fullträff: Royal Cabanon med några saltkorn, ett drag på pepparkvarnen, några droppar olivolja och en skvätt citron – nu snackar vi! Vi blev så kära i den här kombon att vi döpte dem på studs till Torsdagsostron. Det kommer vi göra om.

Och så var vi ju tvungna att fira med lite Champagne. För man får inte dricka för många glas av samma sort tycker jag. Helst bara ett glas, vilket jag inte riktigt kunde hålla mig till när det var så smarrigt med Henriot. Men 6 sorter tröskade jag mig igenom, även om jag bara smuttade på ett par. De där riktigt ultratorra som jag vanligtvis älskar var inte riktigt min melodi just i torsdags, så jag höll mig till de lite rejälare grejorna.

Bland annat sprang jag på en annan rosé, Henri Abelé, som var riktigt god, även om den inte höll samma klass som Henriot om du frågar mig. Men vad i hela hissingen är det för bild på korken?

Och inte att förglömma. Ostron är bara ostron. Vi skulle säkert kunna få någon annan att köpa in exakt samma ostron, men själva grejen är ju hela stämningen och känslan. Och det finns ingen som levererar på den punkten som Franck.

Jag skulle vilja säga “vi ses på torsdag”, men vi kommer faktiskt ses redan på tisdag när vi ska på specialkurs i ostronöppning. Och så måste man ju förstås mumsa i sig det man öppnar. Alla anledningar är bra anledningar.

Hela den här kampanjen är väldigt fin, och den här filmen går inte av för hackor den heller.

Sorry för engelskan. Blandade ihop mina bloggar där ett tag.

So. Hur mår ni? Själv mår jag helt okej. Testade att byta till Alvedon istället för Citodon idag, men det var en mindre lyckad idé. Kändes som en smäll på käften ungefär, fast i halsen. Man blir lite luddig i pallet av Citodonen, men det får det vara värt. Om några dagar är nog halsen läkt igen.

Annars blev det en fin vinterprommis i solen och en brunch i Hammarby sjöstad. Finemangs.

Jag har hittat något som ser ut som en liten korvmoje precis vid Vitabergsparken som säljer Thaimat. Ska nog testa den idag. Verkar rätt sjysst. Rapporterar om mina framgångar med detta projekt senare.

Sen blir det nog lite film och lite playstation. Det fina med att vara opererad såhär är ju att man inte behöver ha dåligt samvete för att man inte gör vettiga saker. Tänker skriva en översättning åt en amerikansk vän nu, men sen ska jag bara softa.

Hej så länge!

Det har blivit en lugn helg utan galna fester. Jag har däremot haft sjukt mycket inspiration och funderat över en massa bra saker. Det kommer bli en intressant vår.

Det har ju också varit TED precis. Ni som hänger här vet ju att jag älskar TED. Hittills har de vad jag kan se bara släppt två filmer därifrån, varav jag sett den ena. Det är Bill Gates som pratar om u-länders hälsa och utbildning i världen. Låter tråkigt kanske, men är klart sevärt. Check it out.

Här är Stellis och mitt förslag på porrigaste utstrålningen ever:

Stellis:
Benicio del Toro i Traffic.
Med motiveringen: “På gränsen till för skitig, men ändå inte. Man bara känner det”.

Walter:
Skådisen, sångerskan, modellen och veganen Amy Ferguson i superfilmen Garden State.
Med motiveringen: “För säkerhet i rörelsen, fulländad balans mellan självförtroende och söthet, mystik och lekfullhet, galenskap och lugn. Perfekt”.

Fortsätt skicka in om ni har förslag som ni tror bräcker dessa så får vi se vad ni går igång på.