Häromveckan träffade jag en internationell vapenhandlare på andra sidan jorden. Han var inte bara vapenhandlare, utan också vapendesigner och en av världens främsta narkosläkare, som bland annat varit turnéläkare åt Rolling Stones och Elisabeth Taylor. Förutom att detta givetvis var en mycket intressant bekantskap att stifta i allmänhet så sa han också någonting som fastnade i mitt minne. Han sa “It’s easier to give birth than to resurrect”. I princip alltså “Det är lättare att föda än att återuppliva”. Och då ska ni veta att den här kille har en del erfarenhet. Han har räddat livet på flera tusen personer som haft turen att hamna på hans akutmottagning efter att ha råkat ut för diverse otäckheter på landets gator. Det ligger hursomhelst mycket sanning i hans uttalande. Inte minst i min bransch där det definitivt är lättare att bygga ett nytt varumärke än att återuppliva ett som har dött (och då menar jag inte ett som bara sovit). Man har många fördomar, inte minst om vapenhandlare, men det här var nog en av de intelligentaste och hårdast arbetande människorna jag träffat.

Själv har jag de senaste månaderna ägnat mig åt “give birth” när jag jobbat med att ge liv åt reklambyrån Honesty. Från den första oktober fick jag mycket välkommet och fantastiskt understöd av kreatörsduon Martin Marklund och Petrus Kukulski (Teliafamiljen, Alejandro Fuentes Bergström, Jacko, m. fl.) som gick in som delägare och kreativa chefer. Även Emil Clase anslöt som ny client director (sinnesjukt stor social begåvning från McCann Nordic) och kort därefter Simon Sundén som är en av Europas främsta experter inom sökmarknadsföring. En till superstjärna från den digitala världen kommer ansluta inom kort och det kommer bli fantastiskt. Vi ska bli Sveriges roligaste arbetsplats. Det är min vision. Hela storyn bakom Honesty lovar jag att berätta snart. Det är en bra story.

Som ni vet har jag inte bloggat på väldigt länge. Till stor del beror det på byråfödseln, men jag har också rest en del. Dessutom får man väldigt snabbt writer’s block när man inte skriver på ett tag. Det är svårt att komma igång igen helt enkelt. Jag tror att det beror på att man får prestationsångest över det där första inlägget man ska skriva efter uppehållet. Det måste vara megabra liksom. Att skriva är lite som att träna. Det är så otroligt mycket lättare att gå till gymmet när man gör det regelbundet än när man haft ett långt uppehåll. Och jag mår väldigt bra både av att skriva och av att träna.

De senaste veckorna har jag varit i Manilla och i Slovenien. Både resorna har varit “jobbresor”, men icke desto mindre fantastiska. Här är lite bilder från Manillaresan:

På vägen hem blev det lite Jazzmusik i Hongkong.

Snabbt stopp i ett regnigt Stockholm.

Sen iväg till Föreläsning i Slovenien!

Lite lokal press. Hoppas de skrev snälla saker!

Man kunde hänga i spaet och läsa Ayn Rand.

Lite översikt sådär. Supervackert som ni ser. Jag lovar att återkomma med lite mer specifik rapport från de olika äventyren. För äventyr – det var det!

Fan vad kul det var att skriva igen. Det ska jag göra mer nu! Ses snart!

Allt gick bananas igår igen på min och Daniels hemmabortafest. Det som började så stilla med en särdeles välblandad dry martini, romprovning, några ostron och en utmärkt porchetta på gårdsgris ballade med tiden ur i en orgie av gristrynen, rockmusik, champange, shots och ett kort gästspel av Sebastian Ingrosso. Hey – hemmafester är alltid bäst!

Nästa onsdag blir det en modeveckan rockhouseparty special! Hoppas vi. Om vi får vara kvar. Blev lite stökigt sist haha

New York 2006. Jag har precis legat ner mitt i baren och tagit en nap. Nu har vi tagit in lite drinkar. Bloody Maries, Cucumber Martinis. Jag skulle kunna stanna där. Som jag är. Och inte röra en fena. Men istället är jag här. Ich bin ein New Yorker.

Jag började läsa en ny bok idag. Den heter The Fountainhead och är skriven av Ayn Rand 1943. Boken blev refuserad inte mindre än 12 gånger innan den publicerades, och den har sedan dess sålts i över 6 000 000 exemplar och blivit en långfilm.

Jag inser nu när jag plöjt mig igenom de första 8 kapitlen att det här är en bok som jag borde läst för 10 år sedan. Och igen för fem år sedan, och kanske igen nu. Den både kräver och förtjänar det.

Genom åren är det flera som har sagt till mig att jag borde läsa den här boken. Eftersom den svenska titeln är “Urkällan” har jag avfärdat den som någon slags new age-trams utan att fatta att det är en djupt filosofisk roman, och diametralt motsatt new age-filosofi. Men när nu både en av mina viktiga inspirationskällor Magnus L och även Martin på mitt jobb insisterade på att jag måste läsa den gav jag med mig.

Det är en, så här långt, alldeles fantastisk roman som handlar om den unge arkitekten Howard Roark och hans kamp för att inte ge vika och bli som alla andra reklama… förlåt, arkitekter. Och han har det inte lätt. Man bör ju gå en viss speciell väg för att lyckas i rekla… förlåt arkitektbranschen, och väljer man en annan väg, bara för någonting så banalt som att man tror på den vägen så blir det knöligt. Men Howard har inget val. Han jobbar med det han gör för att han älskar det, och då måste han följa sitt hjärta.

Jag tror inte att jag har något val heller.

Sen är det också så att Ayn Rands böcker på ett övergripande plan beskriver en filosofi (objektivismen) som man givetvis, liksom med alla filosofier, kan tycka olika om. Och jag kan ju förstå att den här filosofin genom åren har rimmat illa med sossesveriges jantefilosofi. Jag återkommer när jag grävt djupare med min slutgiltiga dom.

Kära dagbok,

Det här var en alldeles exceptionell dag i mitt liv. Även om det också var en helt vanlig dag. Visst är det fint att en vanlig dag kan vara exceptionell!

Igår tog jag en taxi från jobbet klockan ett på natten. Jag låg och sov i min säng halv två.

Sex timmar senare flög jag ur sängen, i springskorna och ut på morgonrunda. In i duschen. Ut ur duschen. In i bussen. In på kontoret för peppmöte inför storpitchen två timmar senare.

Efter en del fixande med presentationer och preppade av diverse folk åkte två taxibilar iväg mot kundens stora kontor. Pepp pepp.

In i pitchen där jag höll låda i nästan två timmar. Torr hals. Högt tempo. Massor av information och inspiration förmedlades (hoppas jag).

Total urladdning.

Handskakningar. En kram. Ut ur möte. In i taxi.

Landar på Stureplan och går med Martin och Estelle till Sturehof för eftersnack, ett glas vitt och en halv krabba.

Kramar och hej då.

Träffar Daniel (min favvokonstnär). Hänger. Pratar strunt. Ett glas vin till. (Är ju på semester idag efter min pitch).

Hem. Sover någon halvtimme. Väcks av Calle. Han har ringt mig men inte fått något svar och hämtar mig därför hemma hos mig istället. Vi har nämligen middagsplaner.

Tapas på Sardin. Mycket mycket trevligt. Vi avhandlar allt från jobb till livets stora frågor. Måste göras om. Snart.

Eftesläckning på Snotty’s.

Sedan hem. Klockan är inte särskilt mycket. Kanske halv elva. Tänker att jag kanske skall spela lite Playstation, men hittar inga spel. Jag antar att det betyder att jag inte spelat någonting sedan min flytt. Har ingen aning om var mina spel är. Letar lite halvhjärtat på vinden men ger snabbt upp eftersom jag inte har någon ficklampa.

Läser lite istället i en bok. Och skriver det här till er. Och nu skall jag nog sova. Lång dag imorgon. Sov gott!

Kram kram.

Så var arbetsdagen slut och jag har landat i min säng. Klockan är 14.33 och min arbetsdag började klockan 6. Igår morse. Vilket gör denna arbetsdag till en rekordlång 32,5-timmarsdag. Minus lite lunch och så iofs, men jag slutade jobba ca 12.30, så 30,5 timmar klockade jag in iallafall. Jag tog en timmes fuskpowernap vid femrycket imorse, men det var allt.

Den här branschen kan vara galen ibland.

Men det har mycket att göra med att en idé alltid kan bli bättre. Och att jag har lite svårt att kompromissa. Och att Lucy (som körde samma race som jag fast utan powernap!) också har lite svårt att kompromissa. Och Martin och Petrus och Estelle. Det går alltid att göra det LITE bättre.

Så när leveransen äntligen gick iväg så landade den hos vår mottagare punkligt prick 12.00. Exakt på minuten på deadline med andra ord. Och fan vad bra det blev.

Nu skulle jag kunna sova ett dygn, men det blir nog mest en powernap. För sen skall jag iväg på fredagsmys.

Kram kram på er.

Nu är det verkligen hardcore på jobbet. Så hardcore som det kan bli. När jag nu sitter på bussen hem 23.17 så är det inte för att åka hem och sova, utan för att åka hem och skriva. Imorgon blir det samma sak. Och jag kommer ta med mig tandborsten. Jag räknar kallt med att spendera natten på kontoret imorgon. Snacka om att vara gift med sitt jobb. På vägen hem tyckte jag att jag såg M & Co. De var på väg till fest. Världens liv. Såg kul ut. Tror ni att jag blev sugen?

Hur som helst. Nu passerar jag Slussen. För att åka hem och jobba. Och jag har ingen ångest. Jag måste älska mitt jobb.

Och ni, kära bloggvänner, är typ de enda vännerna jag umgås med just nu förutom dem jag jobbar med. Som jag i och för sig också älskar. Martin, Petrus, Estelle, Lucy och Judith. Snacka om att toppa laget. Vår kund vi pitchar på skulle bara veta vilket all star-lag de kommer få. När jag lämnade kontoret satt Lucy fortfarande kvar och gjorde skitfina skisser. Hon är en riktig jävla fighter.

Kram på er. Nu skall jag gå av bussen.

Nu snodde jag några frågor från en av mina favvobloggar. Jag skall svara på dem själv snart. Men först skall jag berätta varför det är en av mina favvobloggar. Det är drömskt, det är vackert och det är fel ibland. Konsekventa fel som får mig att tro att det kanske är med mening. Det ger personlighet. Jag gillar inte felen, men jag gillar lite att de finns där. Fattar ni vad jag menar?

Här kommer frågorna:

När grät du senast?
På fars dag. Fast ingen såg. Tror jag.

Pratar du i sömnen?
Nej. Jag sover som en bebis när jag sover. Sova är min secret power. Jag sover typ 6,5 timmar per natt plus en kvart på eftermiddagen.

Nämn en favoritmaträtt?
Inte en chans att jag bara nämner en. Jag tycker olika varje dag. Här kommer flera:
♫ Sashimi
♫ All italiensk mat (i mitt förra liv var jag med 99% sannolikhet italienare).
♫ Bra ostron
♫ Hummer
♫ Pad thai
♫ Bra franska fiskgrytor är svårslagna vid rätt tillfälle

Skulle du kunna göra skönhetsingrepp?
Nej. Fast jag gillar inte ordet “kunna” i frågan. Klart att jag skulle kunna, men jag skulle inte göra. Jag tycker att det är de små “felen” i folks utseende som är intressanta.

Ska du gifta dig?
Det är inte så viktigt. Men jag vill ha många fina barn. Och leva med någon fin och framförallt intressant person, som jag kan bli gammal med och som jag aldrig kommer tröttna på att prata med. Fast det är klart – träffar jag en sån så kommer det nog att kännas som världens roligaste grej att gifta sig också. Fru Walter liksom.

Beskriv den konstigaste dejten du varit på?
En blind date som bara blev helt fel. Jag kände det på tre sekunder, men var artigt intresserad i en timme.

Godaste dryck?
Rödvin. En välgjord dry martini. Färskpressad grapefruktjuice. Och sen tycker jag att Fernet Branca är en magisk dryck. Eller en kall öl på en varm dag. Gärna midsommar.

Bästa årstid och varför?
Sommaren i en segelbåt i Stockholms skärgård. Då är jag riktigt lycklig.
Våren för att det bränner till så härligt i bröstet när man hör de första fåglarna och man tar av sig jackan när man går hem från jobbet. Det är nog något genetiskt.
Hösten med alla färger, inlindad i en stor halsduk och med en tjock stickad tröja. På promenad.
Vintern med tjock vit snö som dämpar alla ljud och knarrar under fötterna när man går.
Tycker ni att jag verkar ha svårt att välja? Ser ni mönstret?

Vad är det finaste någon sagt till dig?
“Jag vill vara med dig för alltid“. Jag vet att det låter banalt. Men det var inte orden hon sa, utan hur hon sa dem. De kom rakt från hjärtat.

Senaste klädköpet?
En kostym från Fifth Avenue Shoe Repair, vilket är konstigt eftersom jag aldrig har kostym. Eller iallafall väldigt sällan. Kanske skall ändra på det. Walter i kostym. Det kanske vore något. Det är rätt stiligt.

Ljuger du om att du är nöjd med dina julklappar?
Självklart.

Är du svartsjuk?
Aldrig i ett bra förhållande. Och det är bara sådana som är värda att ha. Annars är jag hellre singel.

Vad skulle du vilja ändra på hos dig själv?
Jag skulle vilja ha lite bättre disciplin vad gäller min ekonomi. Jag är rätt impulsiv i min vardag och barnsligt förtjust i god mat.

Röstade du senast?
Ja. Demokrati är inget bra system, men det är det bästa av dem vi har testat hittills.

Vilken glass är din favorit?
Ben & Jerry’s Phish Food. Syndigt, men sant.

Gjort idag:

* X2000 till Göteborg (Martin är flygrädd)
* Grym pitch
* Räkmacka och öl på hotellet
* X2000 tillbaka till Stockholm.
* Helt slut.
* Kanske slumrar lite på tåget.
* Eller läser lite.
* Hörs ikväll.

Jag vaknade rätt tidigt idag med tanke på att jag gick och la mig vid fyrarycket igår. Vid 9 var jag klarvaken.

Det var en ny upplaga av Saurabhs hemmafest igår. Fantastiskt igen, men det var svårt att slå den första festen. Den var magisk.

Sen rullade vi vidare till Spybar. Och där självdog festen för mig. Det var en uppvisning i hur svårt det är att slå hemmafestkänslan. Kanske borde jag rundat av efter Saurabh, men man fick väl en och annan Grey Goose chokladmartini för mycket innanför västen för att ha det omdömet.

Tack förstås till Saurabh & Co för festen! Tack också till kvällens följslagare Elsa som navigerade mig genom natten med stilsäker bravur innan vi skiljdes åt utanför Spybar.