Det känns lite konstigt att göra comeback på bloggen och sen skicka er direkt till min andra blogg, men det är faktiskt exakt vad jag ska göra. Jag skrev precis ett inlägg på min engelska blogg om att få ändan ur vagnen och bli föreläsare eller vad du nu vill bli som jag tycker att du ska läsa. Gör det.

Men jag hoppas att du kanske stannar kvar här en stund också och hänger lite. Det var ju länge sen vi sågs. Den här bloggen har ju varit med mig rätt länge nu, och den har gått igenom en massa faser. Den här bloggen är egentligen till för en enda sak: att jag får skriva. Jag älskar ju att skriva, och att skriva på svenska är en lite speciell lyx för mig eftersom jag gör det rätt sällan och då oftast om jobbgrejor. Att skriva på engelska har visserligen sin charm – engelskan har en rytm, ord och uttryck som svenskan helt enkelt saknar – men någonstans har man trots allt lite mer närhet till sitt modersmål och jag kan känna att mitt tonläge blir lite annorlunda på svenska. Jag måste vårda Walterlicious helt enkelt.

Det är roligt det där med språk förresten. När jag var i Manilla för några veckor sen började Finnair strejka samtidigt som jag skulle hem vilket ledde till att jag fick flyga 24,5 timmar för att komma hem till Stockholm igen. Väl hemma, och försenad, fick jag ta en taxi i princip direkt till en föreläsning som jag skulle hålla på SF vid Hötorget. Trots sömnbristen kändes det ganska bra och jag hade mycket energi, även om jag var helt bedövad i huvudet. Efter att ha visat ett filmklipp gick jag tillbaka upp på scen för att med full energi brassa på med min ganska väl inövade föreläsning som jag hållt många gånger förut. Efter någon minut i full fart hör jag hur folk fnissar och viskar och jag kommer helt av mig samtidigt som jag inser jag står och pratar på engelska med total inlevelse framför min svenska keynotepresentation. Awkward moment.

Men här ska jag aldrig börja prata engelska med er. Trött eller ej. Istället ska jag försöka se om inte Walterlicious ska in i en ny fas igen där ni ska få följa med mig lite mer på jobbet och på mina resor. Jag tror det kan vara rätt kul och att det kan bli en del roliga bilder. Framförallt kommer jag få skriva av mig även på svenska, och det är faktiskt det som är det viktiga.

Till alla er som stannat kvar trots min frånvaro så säger jag tack så mycket! Kul att ni uppskattar det jag skriver. Det menar jag verkligen!. God fortsättning på er så ses vi snart!

En period i mitt liv som jag alltid kommer minnas var då jag och Henrik sågs hos Franck varje torsdag och åt ostron. Den perioden är tyvärr över nu sedan Franck sagt upp sig från Pontus! och börjat jobba med NKs delikatesser istället. Vi hoppas på att han snart kommer slå upp dörrarna till en ny ostronbar inom NKs regi istället, men till dess har vi sökt med ljus och lykta efter ett alternativ. Ikväll testade vi ett sådant alternativ.

B.A.R. (Blaiseholmens Akvarium & Restaurang) är ett ganska så ambitiöst projekt på Blaiseholmen som primärt fokuserar på fisk och skaldjur, men som även har en del kött. Vi har inte på något sätt tröskat igenom menyn ikväll, men vi har kikat in på några saker och skaffat oss en lite överblick över stället från bardisken framför ostrondisken.

Upplevelsen får man väl bekriva som bra men ojämn. Ostronen kom i fyra varianter där den billigaste (Fine de Claire av okänt franskt ursprung, 11kr) och de dyraste (svenska flatostron från Grebbestad, 28kr) var klart bäst. Utbudet varierar ständigt, så det är inte lönt att ge sig in i någon närmare beskrivning, men generellt kan man väl säga att ostrononen är av god kvalitet, att de är öppnade lite slarvigt, och att kunskapen om vad man serverar borde vara bättre. MEN, och detta är ett relevant “men”, Fine de Claire-ostronen för 11kr är nog de mest prisvärda ostronen jag fått på den här sidan av jordklotet.

Champangeutbudet hade tung slagsida åt Taittinger, vilket kändes som att det kanske hade mer att göra med vinhandlaravtal än med fingertoppskänsla, men vafan – ett glas Taittinger Brut för 98 kr kändes ändå mycket trevligt. Inte min absoluta favoritchampagne, men mycket gott ändå och klart prisvärt.

Vid varmrätten blev det snurrigt värre. Henrik beställde in risotto och jag fiskgryta. Henrik fick sin risotto och jag fick in Fish and Chips. Hoppsansa. Inte riktigt rätt. Under tiden medan jag väntade på att få min mat utbytt smakade jag på Henriks risotto som jag bara måste ge underkänt. Så görs inte risotto helt enkelt. Smakade lite som blaskigt grötris. Nä. Underkänt.

När min fiskgryta kom in däremot fick jag närmast en chock. Superfint presenterat i sin gryta med tillhörande slev. Finfina råvaror, med räkor, olika sorters fisk och en fin pilgrimsmussla, och härliga färska örter. Fin balans i grytan också. Och givetvis aioli. Överlag fick denna anrättning högst betyg ikväll, och för 275kr inklusive ett glas godkänd chablis får man nog kalla den ett kap.

Servicen kändes dock lite slarvig och drar ned helhetsbetyget (och dricksen), medan lokalen och atmosfären drog upp betyget.

Totalt sett känns det som en liten oslipad diamant. Det här skulle kunna bli ett av Stockholms trevligaste ställen om de bara skärpte upp sig, höll betydligt jämnare nivå på maten och högre lägstanivå. Och höll koll på vem som beställt vad givetvis. Ostronservicen kommer jag inte ens kommentera – ingen kommer kunna ersätta Franck, så jämförelsen blir orättvis hur jag än vrider och vänder på den.

Häromveckan träffade jag en internationell vapenhandlare på andra sidan jorden. Han var inte bara vapenhandlare, utan också vapendesigner och en av världens främsta narkosläkare, som bland annat varit turnéläkare åt Rolling Stones och Elisabeth Taylor. Förutom att detta givetvis var en mycket intressant bekantskap att stifta i allmänhet så sa han också någonting som fastnade i mitt minne. Han sa “It’s easier to give birth than to resurrect”. I princip alltså “Det är lättare att föda än att återuppliva”. Och då ska ni veta att den här kille har en del erfarenhet. Han har räddat livet på flera tusen personer som haft turen att hamna på hans akutmottagning efter att ha råkat ut för diverse otäckheter på landets gator. Det ligger hursomhelst mycket sanning i hans uttalande. Inte minst i min bransch där det definitivt är lättare att bygga ett nytt varumärke än att återuppliva ett som har dött (och då menar jag inte ett som bara sovit). Man har många fördomar, inte minst om vapenhandlare, men det här var nog en av de intelligentaste och hårdast arbetande människorna jag träffat.

Själv har jag de senaste månaderna ägnat mig åt “give birth” när jag jobbat med att ge liv åt reklambyrån Honesty. Från den första oktober fick jag mycket välkommet och fantastiskt understöd av kreatörsduon Martin Marklund och Petrus Kukulski (Teliafamiljen, Alejandro Fuentes Bergström, Jacko, m. fl.) som gick in som delägare och kreativa chefer. Även Emil Clase anslöt som ny client director (sinnesjukt stor social begåvning från McCann Nordic) och kort därefter Simon Sundén som är en av Europas främsta experter inom sökmarknadsföring. En till superstjärna från den digitala världen kommer ansluta inom kort och det kommer bli fantastiskt. Vi ska bli Sveriges roligaste arbetsplats. Det är min vision. Hela storyn bakom Honesty lovar jag att berätta snart. Det är en bra story.

Som ni vet har jag inte bloggat på väldigt länge. Till stor del beror det på byråfödseln, men jag har också rest en del. Dessutom får man väldigt snabbt writer’s block när man inte skriver på ett tag. Det är svårt att komma igång igen helt enkelt. Jag tror att det beror på att man får prestationsångest över det där första inlägget man ska skriva efter uppehållet. Det måste vara megabra liksom. Att skriva är lite som att träna. Det är så otroligt mycket lättare att gå till gymmet när man gör det regelbundet än när man haft ett långt uppehåll. Och jag mår väldigt bra både av att skriva och av att träna.

De senaste veckorna har jag varit i Manilla och i Slovenien. Både resorna har varit “jobbresor”, men icke desto mindre fantastiska. Här är lite bilder från Manillaresan:

På vägen hem blev det lite Jazzmusik i Hongkong.

Snabbt stopp i ett regnigt Stockholm.

Sen iväg till Föreläsning i Slovenien!

Lite lokal press. Hoppas de skrev snälla saker!

Man kunde hänga i spaet och läsa Ayn Rand.

Lite översikt sådär. Supervackert som ni ser. Jag lovar att återkomma med lite mer specifik rapport från de olika äventyren. För äventyr – det var det!

Fan vad kul det var att skriva igen. Det ska jag göra mer nu! Ses snart!

Jag sitter på den nya kaffebaren i korsningen Sankt Paulsgatan/Kvarngatan. Det är kontrasternas kaffebar. Högsta betyg för atmosfär. Underkänt för kaffet. Skållhet cappuccino gjord på Monteriva-kaffe. Inget större fel på bönorna i sig kanske, men det samlade intrycket ger en känsla av bristande kaffeintresse; speciellt i kvarter där det riktigt riktigt bra kaffet finns på flera ställen inom några hundra meters radie. (Om du läser detta Arvid så borde du komma hit och rädda dem).

Jag sitter här med min tvivelaktiga kaffe och går i vanlig ordning igenom dagens huvudnyheter. Jag bläddrar bland annat igenom DN. Jag reflekterar över massmediernas inneboende svaghet: asymmetrin. Det blev särskilt tydligt i DN imorse när Gellert Tamas nya bok skulle kommenteras. Jag rekommenderar verkligen att du tar dig tid och läser de här två beskrivningarna efter varandra. Man kan lära sig mycket om journalistiken här:

1. Börja med att läsa Maciej Zarembas hyllning till Gellert Tamas.

2. Läs sedan Hanne Kjöllers mer kritiska granskning av Geller Tamas bok.

3. Reflektera sedan över människans psykologi och hur krig startas. Det är ett intressant case att lära från.

Själva frågan om de apatiska barnen vet jag alldeles för lite om för att ta ställning till. Och så är det för många av oss. Det är därför vi behöver granskare och det är också därför som det är så viktigt att vi kritiskt granskar granskarna.

Jag vet inte om ni är intresserade av reklam och så, men om ni är det så är ni välkomna över att titta på ett par artiklar om reklam och SEO jag skrivit om vad jag ser som den stora “industriella revolutionen” i vår bransch. Det har aldrig varit så tydligt att så stora etablerade spelare inte förstår vad som hänt med deras bransch.

Problemet är också att alla de som traditionellt varit intresserade av reklam – strateger, copywriters, designers, art directors till exempel – inte är intresserade av internet, tycker det verkar skitjobbigt med Twitter och lämnar Facebook för att tid med barnen (inget fel med att ta sig tid med barnen givetvis, men kunden som betalar 3000 spänn i timmen för din expertis kanske inte har jättemycket hjälp av din tid i sandlådan). Många hör också till en generation som gick på högstadiet, och därmed formade många av sina sociala beteenden, under en tid då internet inte fanns hos vanligt folk. Knappt ens mobiltelefoner. De är inte infödingar på nätet, och det syns.

Men som sagt – kom över om du tycker att det här låter intressant, och delta i diskussionen. Säger ni nåt riktigt smart anställer jag er på studs. (Fast ni är i så fall säkert för drivna för att vilja bli anställda av en gammal gubbe som Walterlicious).

Tidigare idag skrev jag en post på walternaeslund.com om en av vårt lands mest belönade byråer och en av deras nyaste kampanjer för Svenska kyrkan. Jag skrev om vilken bra idé de egentligen hade, men hur de uppenbarligen inte förstått hur bra den var, eller förstått att dra nytta av potentialen i den, helt enkelt på grund av att de inte flyttat in i vår tidsålder än. Mitt inlägg har i skrivande stund sexdubblat läsandet av min blogg idag jämfört med en vanlig dag. Det var tydligen en het potatis.

Men det här är inget nytt. Såhär blir det när världen förändras och man är rätt bekväm i att göra saker som man alltid gjort dem. IT-industrin är ett utmärkt exempel på det där man tragglar på med Episerver istället för att byta till OpenSource-lösningar för att man helt enkelt tjänar en massa pengar där på kunder som inte riktigt hunnit fatta än. Så småningom börjar man treva lite grann med det där nya. Man försöker göra som alla andra, men har inte riktigt förstått hur det där andra funkar. Förut var det någonting som kunde ursäktas, men nu, när vi har nätet, kan jag inte riktigt finna det i mitt hjärta att ursäkta det. Det är fan inte så svårt att lära sig de här sakerna. Det är fan inte så svårt att läsa på lite grann på alla de gratis och utmärkta bloggar som finns på ämnet. Eller på Wikipedia. Eller… för bövelen… på Googles egna sidor om detta. Det är fan inte så svårt.

Så varför gör man inte det? Jag tror att man är lite hemmablind. Och lite nöjd. Och tjänar lite för mycket pengar. Och lever lite för mycket på gamla meriter. Jag tror att det är dags för hela den här branschen att ta sig själva i kragen och skärpa till sig. Festen är över. Dags att vakna. Vi har ett jobb att göra.

Läs hela den heta potatisen om Forsman & Bodenfors och Svenska Kyrkan.

Det är skönt att vara tillbaka i stan. Det är skönt att ALLA ANDRA är tillbaka i stan också. Ja gillar ju som bekant att jobba. Mer än att vara ledig faktiskt, även om jag kan uppskatta även det i små doser. Jag växte upp i tron om att det var tvärtom – att jag helst av allt ville bli så rik att jag aldrig mer skulle behöva jobba. Idag känns det som ett av det värsta straffen jag kan tänka mig att inte få jobba.

Märkligt hur jag kunde tro så fel. Eller är det det? Är det kanske så att vi har en kultur här i landet där man ser arbete som ett straff? Där fackföreningarnas kamp för att korta arbetsdagar och förbättra villkor har en underton av att det i själva verket är någon slags straffarbete vi pratar om? Där det går ut på att få så mycket som möjligt för så lite som möjligt? Jag tror att man blir olycklig av en sån inställning.

För att jobba är häftigt. Att producera värde är sjukt häftigt. Att få betalt för det är också häftigt, att någon annan uppskattar min insats så mycket att de betalar mig så att jag kan göra helt andra saker som jag inte kunde innan. Att vi genom att utbyta specialiteter med varandra på det sättet får ut mer än summan av de bägge insatserna. Det… är häftigt.

Vad det än är som gått snett i vår kultur så måste vi fixa till det. För min skull, för din skull, för allas skull. Man blir lycklig av att skapa och producera, och dessutom skapar man värde för andra genom att skapa värde för sig själv.

Genom att skapa och producera blir man framgångsrik. Och man blir framgångsrik genom att våga misslyckas, genom att inte leta syndabockar utan istället leta efter nästa lösning, genom att ta beslut och gå vidare. Man blir framgångsrik på det sättet. Och lycklig.

Äntligen på Arlanda Express på väg tillbaka från min lilla “turné”. Det blev föreläsningar i Finland, i Blekinge och i Strömstad. Alltid lite urladdning att föreläsa på konferenser, så nu ska det bli otroligt skönt att bara sätta sig på en uteservering på östra Södermalm med en kall öl och en hamburgare. Det är jag värd.

Social Web Camp i Blekinge var helt magiskt. Som ett eget litet nörd-Woodstock med 286 social media-geeks – de flesta sovandes i tält.

Sällan har jag känt mig så peppad på mitt jobb som efter det. Jag skrev också en egen liten post om Social Web Camp på min engelska blogg. Sen bar det av till Bring Dialogue Conference i Strömstad. Även det var en helt fantastisk tillställning i ett supervackert sensommarströmstad. Tyvärr missade jag skaldjursbuffén på Koster för att jag hade lite att förbereda till mitt eget föredrag, men jag ska verkligen inte klaga. Istället fick jag ett mycket intressant samtal i solnedgången om Visit Sweden och deras projekt inom sociala medier.

Även andra höll grymma föredrag på Bring Dialogue Conference. Tredelad förstaplats tilldelar jag Magnus Lindqvist, Micael Dahlén och Kjell A. Nordström. De är alla grymma, men med lite olika superpowers.

Kjell har en otrolig närvaro som nästan magiskt trollbinder publiken. Jag får känslan att han skulle kunna prata om exakt vadfansomhelst och det skulle kännas som det viktigaste du någonsin hört. Stor inspiration.

Micael har en mycket egen stil och känns nästan osannolik när han står där framme på scen i svart kostym, långt svart hår och blänkande guldsneakers. Och då menar jag blänkande, inte såna där guldsprejade skinnskor, utan blänkande guld. Som en rustning. Hans angreppssätt på människors beteende och hans favoritämne “Nextopia” är lika fascinerande som det är intelligent.

Magnus är en entertainer. Missförstå mig inte – han är sjukt kunnig och intelligent, men han är en underhållare av rang. På det här föredraget gjorde han stor underhållning av att prata marknadsföring och avslutade med att ha en egen uckulele-rockkonsert och trasha den stackars ucken på scen. Fantastisk. Alla lämnade lokalen med pulsen i topp och känslan av att allt är möjligt. Återkom till det här inlägget senare så ska jag posta en film jag lyckades fånga. Tror jag. Här är filmen som jag lyckades fånga av hans avslutning. Det är fan rock n’ roll.

Inte minst var det fantastiskt givande att ha ett halvtimmes eftersnack och utvärdering av mitt föredrag med Magnus (som också är min mentor i sammanhanget). Det är så sällan man får ärlig och konstruktiv feedback, och när man får det så blir man verkligen smartare. Och bättre. Nu är jag superpeppad på att tala mer och fixa till bristerna och boosta styrkorna. Superkul!

Dags att gå och lägga sig. Finnarna är galna. På ett bra sätt. Efter min föreläsning sov jag ett par timmar. Sen riggade de upp en egen pizzeria i ett partytält med en riktig pizzaugn från Alisås och bara körde egna påhittade crazypizzor. Mycket roligt. Haha.

Sen har det varit en massa bastubadande och en promenad över glödande kol. Jo. Jag gick också. Lite öm under trampdynorna är jag nog, men det är helt okej.

Men nu blir det sovdags.

Ligger i en mycket fin villa i Finland, nära ryska gränsen, med datorn på magen, och tittar ut över vattnet. Har just levererar 78 minuters föreläsning om sociala medier och är helt slut. Men det var kul!

Nu gäller det att sova lite innan bastugalenskaperna drar igång som de tydligen alltid gör här i Finland.

Berättar mer sen. Tjing.