En period i mitt liv som jag alltid kommer minnas var då jag och Henrik sågs hos Franck varje torsdag och åt ostron. Den perioden är tyvärr över nu sedan Franck sagt upp sig från Pontus! och börjat jobba med NKs delikatesser istället. Vi hoppas på att han snart kommer slå upp dörrarna till en ny ostronbar inom NKs regi istället, men till dess har vi sökt med ljus och lykta efter ett alternativ. Ikväll testade vi ett sådant alternativ.

B.A.R. (Blaiseholmens Akvarium & Restaurang) är ett ganska så ambitiöst projekt på Blaiseholmen som primärt fokuserar på fisk och skaldjur, men som även har en del kött. Vi har inte på något sätt tröskat igenom menyn ikväll, men vi har kikat in på några saker och skaffat oss en lite överblick över stället från bardisken framför ostrondisken.

Upplevelsen får man väl bekriva som bra men ojämn. Ostronen kom i fyra varianter där den billigaste (Fine de Claire av okänt franskt ursprung, 11kr) och de dyraste (svenska flatostron från Grebbestad, 28kr) var klart bäst. Utbudet varierar ständigt, så det är inte lönt att ge sig in i någon närmare beskrivning, men generellt kan man väl säga att ostrononen är av god kvalitet, att de är öppnade lite slarvigt, och att kunskapen om vad man serverar borde vara bättre. MEN, och detta är ett relevant “men”, Fine de Claire-ostronen för 11kr är nog de mest prisvärda ostronen jag fått på den här sidan av jordklotet.

Champangeutbudet hade tung slagsida åt Taittinger, vilket kändes som att det kanske hade mer att göra med vinhandlaravtal än med fingertoppskänsla, men vafan – ett glas Taittinger Brut för 98 kr kändes ändå mycket trevligt. Inte min absoluta favoritchampagne, men mycket gott ändå och klart prisvärt.

Vid varmrätten blev det snurrigt värre. Henrik beställde in risotto och jag fiskgryta. Henrik fick sin risotto och jag fick in Fish and Chips. Hoppsansa. Inte riktigt rätt. Under tiden medan jag väntade på att få min mat utbytt smakade jag på Henriks risotto som jag bara måste ge underkänt. Så görs inte risotto helt enkelt. Smakade lite som blaskigt grötris. Nä. Underkänt.

När min fiskgryta kom in däremot fick jag närmast en chock. Superfint presenterat i sin gryta med tillhörande slev. Finfina råvaror, med räkor, olika sorters fisk och en fin pilgrimsmussla, och härliga färska örter. Fin balans i grytan också. Och givetvis aioli. Överlag fick denna anrättning högst betyg ikväll, och för 275kr inklusive ett glas godkänd chablis får man nog kalla den ett kap.

Servicen kändes dock lite slarvig och drar ned helhetsbetyget (och dricksen), medan lokalen och atmosfären drog upp betyget.

Totalt sett känns det som en liten oslipad diamant. Det här skulle kunna bli ett av Stockholms trevligaste ställen om de bara skärpte upp sig, höll betydligt jämnare nivå på maten och högre lägstanivå. Och höll koll på vem som beställt vad givetvis. Ostronservicen kommer jag inte ens kommentera – ingen kommer kunna ersätta Franck, så jämförelsen blir orättvis hur jag än vrider och vänder på den.

Sa jag förresten att det varit ostronpremiär? Det har det. I torsdags. I min ensamhet. I jympaskor. Och shorts. På väg till tågstationen. Men det var fint!

Rent statistiskt så var oddsen för att du som en enkel tiggare förr i världen skulle bli kejsare faktiskt betydligt högre än att du som vanlig dödlig idag blir en framgångsikon av kaliber Bill Gates. Men visst känns det inte så? Vi har nämligen hört oräkneliga gånger att alla kan bli allt. Världen är ditt ostron, och bara du anstränger dig tillräckligt så kan du nå stjärnorna. Och det, givetvis, är en mycket vacker tanke.

Att alla har möjlighet att bli allt känns väldigt hoppingivande och fint, men för med sig ett ganska jobbigt problem: alla blir nämligen inte Bill Gates. Och blir du inte det så är du en loser, eller hur? Eftersom du faktiskt hade chansen. Om du som enkel tiggare inte blev kejsare så var det inte så mycket att få prestationsångest över. Du hade ju liksom aldrig en rimlig chans att bli det. Men alla med en halv collegeutbildning, en hjärna och ett garage har faktiskt precis lika bra förutsättningar som Bill Gates eller Steve Jobs (båda hoppade av sina collegeutbildningar). Och det ger folk, just det, prestationsångest.

Utan att ha några exakta siffror så är jag rätt säker på att detta syns i självmordstatistiken i världen. Det syns definitivt i avundsjukan i världen. Och därmed borde brottsligheten och våldet hänga med, eller?

Ja, det är vackert och rätt att alla ska ha chansen att bli allt. Men ett mer tabubelagt ämne är att det krävs prestation för att nå toppen. Det finns någon slags romantiserad bild av att det viktiga är att alla har samma förutsättningar. Men där någonstans tar det stopp. För vad händer sen? Om vi fortsätter diskussionen. Vad händer när alla har EXAKT samma förutsättningar? Eftersom alla inte kan vara allt samtidigt så kommer det då alltid finnas några individer som presterar gudlika underverk och hamnar i samhällets topp medan andra inte gör det och hamnar på samhällets botten. Däremellan kommer det finnas en kontinuerlig skala. Hur ska vi då se på dem som hamnar längst ner? De har ju inte varit underpriviligerade, olycksaliga eller utan kontaktnät (notera nämligen att jag sa EXAKT samma ovan). De har inte bott i sämre områden eller haft sämre lärare. De har inte haft försupna föräldrar. Nä. De har då hamnat där för att de presterat sämre. Dessa individer är då vad vi i dagligt tal brukar kalla för losers. Och då förtjänar de att vara på samhällets botten, eller hur? Visst är detta ett ganska jobbigt perspektiv? Jag tycker det.

Dessa så kallade losers hamnar nu i en mycket obekväm situation. De har haft samma chans som alla andra. Och har blåst den. De har massiv ångest, för de vet inte riktigt varför det har gått åt skogen. Förutsättningarna var ju det viktiga, och de var ju EXAKT lika. Ingen har talat om vikten av att prestera och ingen har lyft fram det hårda arbete som krävts för att nå toppen. Emellanåt har goda exempel lyfts fram på människor som nått resultat, men ingen har tagit sig tiden att närmare studera deras prestationer. Och nu återstår bara avundsjukan. Och ångesten. Och brottsligheten. Och våldet. Mot andra eller mot dem själva.

Jobbigt läge. Vad göra?

Kan det vara så att förutsättningarna inte avgör din lycka? Att din plats i samhället inte heller är avgörande; att det inte spelar så stor roll för din lycka om du kör en skrotig läckande gammal Nissan eller en BMW, om du bor i betongförorten eller Saltsjöbaden? Att det som faktiskt gör dig lycklig i längden är känslan av att prestera förutsättningsoberoende.

Om vi i vårt samhälle kunde sluta fokusera på vad vi har att skylla våra resultat på och istället fokuserade på prestationer så skulle vi se mindre ångest och mer lycka. På alla nivåer. Den negativa prestationsångesten kommer nämligen inte av att fokusera på folks prestationer, den kommer av att inte göra det.

En film för att illustrera. Ursäkta den ostiga musiken och klippningen som är emellanåt:

Och ett TED-talk som för resonemanget:

Vår Ostronmaestro Franck är på semester från Pontus! Det ger oss ett problem. Vi kan nämligen inte upprätthålla vår torsdagsostrontradition om inte Franck är på plats. Givetvis är det helt oacceptabelt, och således kom Franck igår på hembesök istället. (Det fick bli en onsdag den här gången).

Riktigt trevligt var det iallafall med bland annat en magnumflaska av Louis Roederers årgångschampange, en Alfred Gratien Cuvée Paradis, en Special Club Grongnet 1998 och en magnum Jaquart 1996. Magiskt.

Mitt uppdrag: Hämta en riktigt bra champagne.
Henriks uppdrag: Hämta riktigt bra ostron.
Gemensamt uppdrag: Ta oss ut till Sandhamn och ha ostronkväll deluxe på berget i kvällssolen.

Jag löste mitt uppdrag genom att jaga runt hela stan för att få tag på en bra Special Club, och landade till slut i en Special Club Grongnet 1998.
Henrik löste sitt genom att dra till Franck förstås och lasta på ett take away-fat med La Fosse, Ecailles Dárgent, Belon och Girardot.

Om man bortser ifrån att Campagnen var helt makalöst prisvärt så var den också bland det bästa jag druckit! Utan att bli akademisk så kan man väl säga att den var otroligt smarrig helt enkelt. Ostronen var mitt i prick också! Samtliga av mycket hög kvalitet och med fantastisk smak. Mijau!

Mycket mer om den här kvällssolsindränkta afton behöver jag kanske inte säga. Det räcker nog att se bilderna:

Och by the way. Henrik är den enda jag känner som tar med ett objektiv för tolv tusen och tre slavblixtar till ett sånt här evenemang, så se fram emot fler bilder av betydligt högre kvalitet än mina.

Jag tror mycket på genvägar. Det är genvägarna som triggar innovation och genvägar som driver upp marginalerna. Ingen jävel vill väl betala för att vi ska tugga oss igenom en massa kilometer transportsträcka bara för att man alltid gjort så. Jag letar alltid efter genvägar, och det, om jag ska hårddra det lite, är kärnan i vad mitt jobb går ut på.

Däremot finns det genvägar och genvägar. Genom åren har jag sett och hört människor som tagit sig fram till vad som utifrån verkar vara trevliga livssituationer med fina lägenheter, kläder, bilar och hus utan att ha presterat ett dugg som jag tror att de innerst inne är stolta över. De genvägarna är inte bra. Den enda processen de skyndar på är den som leder till meningslöshet. Jag tycker så otroligt synd om de människorna. De missar livet. För att uttrycka det enkelt: I valet mellan ostron och champange och en meningsfull sysselsättning är valet väldigt enkelt för mig. Och då ska ni veta att jag verkligen gillar ostron och champange. Detsamma gäller för övrigt den där strandvillan i Saltsjöbaden.

Så tänk på det kära läsare nästa gång ni drömmer om en fin bil, att den inte kommer smaka gott om ni inte känner att ni förtjänar den. Den kommer bara riva upp det där såret av meningslöshet ännu djupare. Fundera istället ut vad ni vill uppnå i livet, vilka jobb som skapar riktiga känslor hos er och vilka människor (inte plånböcker eller titlar) ni verkligen gillar och vill vara med.

Okej. Nu känns det som att var och varannat inlägg handlar om ostron, men det är min blogg. Jag bestämmer. Kolla! Mijau!

Pilgrimsmusslor. Mums!

Henrik var med förstås.

Sen kom Johan.

Henrik var pretto och hade med sig egen ostronkniv. Mycket roligt! Haha!

Johan sköt Tri-X.

Förutom de “vanliga” champagnerna vi brukar få här och som jag älskar (särskilt Henriot Rosé och Diebolt Valois) så smällde Franck på lite extra idag med en Special Club. För dem av er som inte vet vad det är (jag visste inte) så är ett slags samlingsnamn på de bästa små producenterna som inte har samma marknadsbudget som jättar som Moët och Tattinger, och som istället kraftsamlar under gemensam flagg med Special Club. Gott? Svaret är ja!

Mums!

Vi öppnade våra egna svenska flatostron från Grebbestad. Inte helt enkelt. Fan vad kraft det krävs.

Franck hade också sparat lite ostronsoppa till oss. Med ett ostron i botten den här gången. Lite som mandeln i gröten.

Den här bilden är skitkonstig. Vad fan är det som händer liksom.

Trevlig liten laguppställning.

Check please!

I torsdags var det ostrontorsdag på Chez Pontus som vanligt. Eftersom det var påskhelg på gång var det tunnsått i ostrondisken med endast tre sorter. Fast det är klart, vad gjorde det när det var David Herves perfekta Fine de Claire, de små salta La Fosse och de stora gåsleverliknande Royale Cabanon, även dessa från David Herve. Du fattar inte hur fantastisk den här mannen är förrän du kollar in den här filmen.

Fines de Claire ostronen från Marenne-Oléron (där David Herves har sin odling) smaskar under vissa perioder i sig en viss sorts alger, Navicula bleue, som gör att ostronen får en grön färg och kallas då “les vertes”. Så var det med de här ostronen i onsdags. Och det är ju fest förstås! 

Jag gjorde även ett kärt återbesök. Efter att ha haft en mycket torr period i mitt Champagne-drickande var jag åter sugen på en maffig rosé. Jag hade glömt exakt hur god Henriot Rosé Brut är, men den är riktigt riktigt god! Perfekt till mina små Royale Cabanon som ni ser nere till höger här.

Intet ont som inte för något gott med sig. Eftersom vi bara hade tre sorter i disken kunde vi kosta på oss en del experimenterande. Det testades diverse asiatiska toppings – lite synd på så fina ostron om du frågar mig, men kul att testa en gång. Vi testade friterade ostron, vilket är mums, men också lite wasteful i mina ögon när man har såna superkvalitetsostron. Men till sist sprang vi på en fullträff: Royal Cabanon med några saltkorn, ett drag på pepparkvarnen, några droppar olivolja och en skvätt citron – nu snackar vi! Vi blev så kära i den här kombon att vi döpte dem på studs till Torsdagsostron. Det kommer vi göra om.

Och så var vi ju tvungna att fira med lite Champagne. För man får inte dricka för många glas av samma sort tycker jag. Helst bara ett glas, vilket jag inte riktigt kunde hålla mig till när det var så smarrigt med Henriot. Men 6 sorter tröskade jag mig igenom, även om jag bara smuttade på ett par. De där riktigt ultratorra som jag vanligtvis älskar var inte riktigt min melodi just i torsdags, så jag höll mig till de lite rejälare grejorna.

Bland annat sprang jag på en annan rosé, Henri Abelé, som var riktigt god, även om den inte höll samma klass som Henriot om du frågar mig. Men vad i hela hissingen är det för bild på korken?

Och inte att förglömma. Ostron är bara ostron. Vi skulle säkert kunna få någon annan att köpa in exakt samma ostron, men själva grejen är ju hela stämningen och känslan. Och det finns ingen som levererar på den punkten som Franck.

Jag skulle vilja säga “vi ses på torsdag”, men vi kommer faktiskt ses redan på tisdag när vi ska på specialkurs i ostronöppning. Och så måste man ju förstås mumsa i sig det man öppnar. Alla anledningar är bra anledningar.

Om jag är försvunnen och man vill hitta mig så är det mycket enkelt. Allt man behöver göra är att gå till ostronbaren på Pontus! på en torsdagkväll så är jag där. Som igår då till exempel.

Jag älskar den här ostronbaren (Francks ostronbar i folkmun). Och jag älsar Franck. Han har alltid en bra historia och han har alltid stans bästa ostron. Och riktigt bra Champagne. Det ska typ vara världskrig för att jag ska skippa min ostrontorsdag, och sannolikt är det en rätt bra aktivitet även vid världskrig.

Vi började kvällen med en pilgrimsmussla, rå i skal med endast salt, peppar, olivolja och en skvätt citron. Helt fantastiskt, och jag vet ingen annanstans där de serveras så. Till det en fantastisk årgångschampagne från 1999.

Sen följde en orgie i fantastiska ostron. Bäst var nog kanske David Hervés Royal Cabanon som bara var magnifikt! De odlas i en “claire” där det går endast två ostron per kvadratmeter. Detta är superduperlyxtillvaro för ostron, vilket gör att de blir så välgödda att de har en smak och konstistens som nästan går mot gåslever. Och så förstås byte till nytt bubbel. Nu en single grape som verkligen slank ner den med.

Som följeslagare har jag Henrik. Alltid. Det är vår tradition liksom.

Just igår hade vi även lite specialbesök i form av min granne Maria Therese. Som hade hatt.

En liten Karlssons vodka. Inte min personliga favorit, men jag hade aldrig provat den förut, så det var kul.

Ingen powernap idag. Behöver en. Nu.

Igår var en övning i lyx. Ostron med Henrik på Pontus!. Och jag kan säga såhär – de ostronen gick inte av för hackor. De bästa jag fått i Stockholm. Till det fick vi två sorters makalöst god champange och ett glas supersmarrig sancerre. Som present för lång och trogen tjänst (och att vi gick med i ostronklubben Chez Pontus!) fick vi också smaka på ett glas Deutz Amore 1999 som jag inte kan beskriva som någonting annat än en fullständig fullträff. Mijau.

Ikväll blir det nog en lugn öl med Pilotkolle och sen en soft hemmakväll. Det är nog allt jag pallar med.

Hugs.