Häromveckan träffade jag en internationell vapenhandlare på andra sidan jorden. Han var inte bara vapenhandlare, utan också vapendesigner och en av världens främsta narkosläkare, som bland annat varit turnéläkare åt Rolling Stones och Elisabeth Taylor. Förutom att detta givetvis var en mycket intressant bekantskap att stifta i allmänhet så sa han också någonting som fastnade i mitt minne. Han sa “It’s easier to give birth than to resurrect”. I princip alltså “Det är lättare att föda än att återuppliva”. Och då ska ni veta att den här kille har en del erfarenhet. Han har räddat livet på flera tusen personer som haft turen att hamna på hans akutmottagning efter att ha råkat ut för diverse otäckheter på landets gator. Det ligger hursomhelst mycket sanning i hans uttalande. Inte minst i min bransch där det definitivt är lättare att bygga ett nytt varumärke än att återuppliva ett som har dött (och då menar jag inte ett som bara sovit). Man har många fördomar, inte minst om vapenhandlare, men det här var nog en av de intelligentaste och hårdast arbetande människorna jag träffat.

Själv har jag de senaste månaderna ägnat mig åt “give birth” när jag jobbat med att ge liv åt reklambyrån Honesty. Från den första oktober fick jag mycket välkommet och fantastiskt understöd av kreatörsduon Martin Marklund och Petrus Kukulski (Teliafamiljen, Alejandro Fuentes Bergström, Jacko, m. fl.) som gick in som delägare och kreativa chefer. Även Emil Clase anslöt som ny client director (sinnesjukt stor social begåvning från McCann Nordic) och kort därefter Simon Sundén som är en av Europas främsta experter inom sökmarknadsföring. En till superstjärna från den digitala världen kommer ansluta inom kort och det kommer bli fantastiskt. Vi ska bli Sveriges roligaste arbetsplats. Det är min vision. Hela storyn bakom Honesty lovar jag att berätta snart. Det är en bra story.

Som ni vet har jag inte bloggat på väldigt länge. Till stor del beror det på byråfödseln, men jag har också rest en del. Dessutom får man väldigt snabbt writer’s block när man inte skriver på ett tag. Det är svårt att komma igång igen helt enkelt. Jag tror att det beror på att man får prestationsångest över det där första inlägget man ska skriva efter uppehållet. Det måste vara megabra liksom. Att skriva är lite som att träna. Det är så otroligt mycket lättare att gå till gymmet när man gör det regelbundet än när man haft ett långt uppehåll. Och jag mår väldigt bra både av att skriva och av att träna.

De senaste veckorna har jag varit i Manilla och i Slovenien. Både resorna har varit “jobbresor”, men icke desto mindre fantastiska. Här är lite bilder från Manillaresan:

På vägen hem blev det lite Jazzmusik i Hongkong.

Snabbt stopp i ett regnigt Stockholm.

Sen iväg till Föreläsning i Slovenien!

Lite lokal press. Hoppas de skrev snälla saker!

Man kunde hänga i spaet och läsa Ayn Rand.

Lite översikt sådär. Supervackert som ni ser. Jag lovar att återkomma med lite mer specifik rapport från de olika äventyren. För äventyr – det var det!

Fan vad kul det var att skriva igen. Det ska jag göra mer nu! Ses snart!

Jag vet inte om ni är intresserade av reklam och så, men om ni är det så är ni välkomna över att titta på ett par artiklar om reklam och SEO jag skrivit om vad jag ser som den stora “industriella revolutionen” i vår bransch. Det har aldrig varit så tydligt att så stora etablerade spelare inte förstår vad som hänt med deras bransch.

Problemet är också att alla de som traditionellt varit intresserade av reklam – strateger, copywriters, designers, art directors till exempel – inte är intresserade av internet, tycker det verkar skitjobbigt med Twitter och lämnar Facebook för att tid med barnen (inget fel med att ta sig tid med barnen givetvis, men kunden som betalar 3000 spänn i timmen för din expertis kanske inte har jättemycket hjälp av din tid i sandlådan). Många hör också till en generation som gick på högstadiet, och därmed formade många av sina sociala beteenden, under en tid då internet inte fanns hos vanligt folk. Knappt ens mobiltelefoner. De är inte infödingar på nätet, och det syns.

Men som sagt – kom över om du tycker att det här låter intressant, och delta i diskussionen. Säger ni nåt riktigt smart anställer jag er på studs. (Fast ni är i så fall säkert för drivna för att vilja bli anställda av en gammal gubbe som Walterlicious).

Jag har skrivit mycket på engelska om det här som så populärt kallas för fildelning. Förutom att själva ordet fildelning och piratkopiering är helt vansinniga ord för det här naturliga mänskliga fenomenet så är debatten också mycket märklig. Från båda sidor. Så låt mig nu klä av mig naken och förklara hur jag ser på saken.

1700-talsfilosofen David Hume sade till skillnad från till exempel John Locke att privatägande inte är en naturlig rättighet, utan endast relevant där resurserna är begränsade i omfattning och tillgänglighet. Om vi bortser från affektionsvärde för specifika exemplar av ting (vilket inte existerar för till exempel MP3-filer) så är detta i mina ögon ett resonemang som jag köper. Om det finns exakt hur mycket som helst av en vara och den är 100% tillgängligt för mig 100% av tiden så är poängen med att äga varan obefintlig. Om jag sitter mitt på en sandstrand så kommer jag inte anstränga mig särskilt för att göra ägandeanspråk på något visst sandkorn. Jag kan ju bara ta ett nytt.

Med exemplar av digital musik liknar läget det som Hume beskriver. Marginalkostnaden för skivbolaget när någon (inte de själva) framställer ett digitalt exemplar till av en låt är noll. Deras kostnader ligger istället dels i produktionen av själva låten, en engångskostnad och också en kostnad som dramatiskt sjunker hela tiden, och dels i marknadsföringen, en kostnad som är jämförelsevis mycket hög. Kostnaden för konstnären, musikern, är betydligt mer komplex, men låt oss återkomma till konstnärens avkastning senare.

Det här resonemanget om noll kronors marginalkostnad verkar märkligt nog passera många förbi. Även mycket intelligenta människor. Lyssna till exempel på Carl Bildt (en man som jag i övrigt hyser stor respekt för) förklara hur han ser på fildelning i det här Channel 4 inslaget:

Här jämför Carl Bildt kopieringen av en fil med att stjäla en bil. Problemet är bara att marginalkostnaden för att framställa ett exemplar av en BMW och förse Carl Bildt med den inte är noll. Den är i själva verket ganska långt ifrån noll. Antalet BMW-bilar och deras tillgänglighet är dessutom väldigt långt ifrån oändligt, och därmed, om vi nu ska lyssna på David Hume, är det skyddade ägandet av ett visst exemplar, säg en röd BMW med registreringsnummer ABC 123 mycket befogat. Carl Bildt har i det här fallet, i mitt tycke, uttryckt sig på ett sätt som ter sig märkligt. Han är ju smart och kunnig. Nåväl.

Däremot finns ju kostnaden för produktion och marknadsföring. Men i min värld så handlar marknadsföring om att göra kändisar av produkter. I det här fallet är produkten en artist. I min värld har också internet förändrat marknadsföringsförutsättningarna såtillvida att man inte nödvändigtvis behöver köpa sig mediautrymme längre, utan istället kan förtjäna sin uppmärksamhet genom att vara attraktiv. Vår allra våtaste reklamardröm i dessa dagar är att folk själva ska sprida våra alster som en löpeld över nätet. Vi har pratat mycket om viraler i det här sammanhanget, men det gäller i minst lika hög utsträckning bloggarna som knappast skulle få för sig att börja ta, säg, 179kr för att du ska få tillgång till 10 blogginlägg, och att du då inte får låta din kompis läsa i sin ensamhet hur som helst, och absolut inte länka till dessa blogginlägg så att de, gud förbjude, sprids. Det skulle inte finnas mycket till bloggosfär då, eller hur?

Den uppmärksamhet bloggarna istället förtjänar drar de nytta av i andra sammanhang som annonsering och att koppla sig själva till andra varumärken på olika sätt. Det går bra för dem. De bygger starka varumärken som de tjänar pengar på helt enkelt. Vad är det som skiljer framställandet av musik från framställandet av text i det här sammanhanget? Produktionskostnaden? Jo, absolut. Men börjar vi titta på siffrorna här så blir det lätt löjliga proportioner. Dessutom är det inte produktionskostnadsargumentet vi brukar få höra från till exempel Antipiratbyråns Henrik Pontén. Det han istället hänvisar till är “att upphovsmännen ska få betalt”. Och i så fall är det väl INGEN skillnad mellan bloggarna och musikerna, eller?

Nä, hörni. Det är affärsmodellen som är korrupt. Eller gammal snarare. Anpassad för en tid då man pressade vinyl. Men istället för att anpassa affärsmodellen så jagar man bloggläsarn… förlåt musiklyssnarna. De tror att de gör det för sina aktieägares bästa (jo Henrik, så är det faktiskt), men det är kontraproduktivt även för dem. Det är inte smart att hålla emot de organiska marknadsföringskrafterna och fortsätta plöja ner pengar i betald syntetisk marknadsföring.

Många säger att Spotify är en utveckling av affärsmodellen, men det är inte riktigt sant. Det Spotify gör är att tillhandahålla en tjänst för central lagring, med alla fördelar som det medför i form av länkbarhet och mobilitet. Men istället för att Spotify får betalt av skivbolagen för att tillhandahålla en distributionsplattform för deras varumärken så betalar Spotify skivbolagen. Det är faktiskt baklänges och inte rätt affärsmodell om man lyfter perspektivet och tänker stort. Fortfarande är det spridningsnoderna (musiklyssnarna) som betalar, antingen kontant eller genom att stå ut med plågsamma annonser. Sen när är det förresten bra för ett varumärke att associera sig med någonting plågsamt? By the way.

Visst kan jag ha fel här. Jag har fel ibland. Men välkomna med er syn på saken i kommentarerna. Jag ser fram emot det.

Häromdagen lyssnade jag på Johan Lindebergs sommarprogram. Han pratade om hur han hade gått från ett kostymnissejobb till att inse att han skulle bygga modevarumärken. Även om han “bland dagens ungdomar” är mest känd för sitt golf-goes-fashion-varumärke J.Lindeberg, så är har bland de lite äldre, och kanske framförallt för oss reklamare, kände som mannen som tog Diesel till Sverige, satte lilla Stockholmsreklambyrån Paradiset på världskartan och gjorde Diesel coolt över hela världen. Han såg en förändring komma och gjorde någonting av den. Han såg den för att han stannade upp och tänkte efter.

När jag gick där nere på Katarinavägen och lyssnade på Johan i min iPhone så funderade jag – kanske måste också vi stanna upp och tänka efter. Vad händer just nu egentligen? Vad händer med “Det Svenska Modeundret”? En vinkel är den rent konjunkturmässiga. Det stod om den i tidningen i förrgår. Folk spenderar mindre pengar på dyra kläder, vilket sätter de tuffa småbutikerna i bryderier, försämrar deras betalningsförmåga och stryker dem från återförsäljarlistorna. Istället startar de lite dyrare varumärkena som Fifth Avenue Shoe Repair egen butik. De billigare kedjorna som H&M tuffar tydligen på bättre än någonsin. Så långt inga överraskningar och inga direkta nyheter heller.

Men det jag funderar över är den stora bilden. Det här med att ägna sitt liv, sitt skrivande, sitt fikande och sitt tv-tittande åt mode har hängt med ett tag nu. Och är det någonting vi vet säkert så är det att människor förändras. Livssyn och prioriteringar förändras. Kommer verkligen 90-talisterna, för att inte tala om 00-talisterna, tycka att det är lika coolt med modebloggar som sina generationsföregångare? Eller kommer det vara “sååå typiskt 80″? Den stora frågan är i så fall vad som kommer ta upp deras (och vårat) intresse istället.

Personligen tror jag att det kommer vara någonting mer meningsfullt som blir coolt istället. Missförstå mig inte. Jag älskar fina kläder och outfits, men de kommer inte att förändra världen. Någonstans längst inne handlar det om att uttrycka sin personlighet, och jag tror helt enkelt att tiden är mogen för en nyintellektuell självbild. Inte minst eftersom vi idag har en av de största politiska generationsklyftorna någonsin. Jag syftar givetvis på synen på internet. Det har sagts förut, men det här är första gången i världshistorien som unga människor har så mycket makt över någonting så samhällscentralt som internet. Den äldre generationen förstår inte riktigt nätet, men lagstiftar om det ändå på ett sätt som upprör unga. De ungas engagemang tänds och de har verktygen för att göra revolt. På internet.

Det här är en alldeles för kort text för att ge sig in på djupet i just den frågan, och det är heller inte min poäng. Allt jag säger är att det kanske börjar bli dags att sälja några modeaktier och läsa om Viktor Frankls Man’s Search for Meaning.

Haha! Det här tyckte jag var helt sjukt kul. Jag gjorde ett test på fejan där man fick veta vilken Svensk reklamare man var lik. Nå. Kolla nu den här skärmdumpen:

…och gissa sen vem som döljer sig bakom signaturen M.J. i den 31 kommentarer långa debatten i det här inlägget.

Det går aldrig att lura fejjan.

Från männen och kvinnorna bakom den trummande gorillan kommer nu nästa reklam med dansande ögonbryn. Bra eller anus? Vad tycker ni?

Personligen kan jag tycka att de kanske mjölkade idén lite mycket. Den roliga sekvensen i filmen är den med ballongen. Samtidigt är den remix-vänlig, vilket är ett stort plus.

Till dem av er som bloggar så har jag ett hett tips på min andra blogg som är här. Och jag skulle vilja ha er åsikt. Kom över, hälsa på, få ett hett tips (väl beprövat, om än inte nytt) och kommentera!

Kanske kommer ni gilla den bloggen hursomhelst. Den handlar typ om internet, reklam, sociala medier, bloggande, och byråvärlden i största allmänhet.

Kram

Amerikanska megasuccén Vitamin Water har tydligen blivit stämda för att de påstår att deras produkter har hälsoeffekter. Det får en ju att osökt fundera över den svenska kopian som fullständigt dominerar kaféhyllor, butiker och till och med apoteket.

Och när en av världens största bloggar tar upp saken så är det inte ens säkert att utfallet av stämningen spelar någon roll.

Eller är det tvärtom – spelar det ingen roll om de här produkterna har någon effekt egentligen? Visste vi inte redan att de inte har det? Och är det bara ett plus att de exponeras på Gawker? Det finns forskning som visar att vi glömmer om vi exponerades för positiva eller negativa nyheter, men kommer ihåg att vi exponerades för NÅGONTING. Därav klyschan “all reklam är bra reklam”.

Appropå retroreklam så är den här rätt fin också tycker jag. Och i jämförelse med den så känns ju faktiskt gay-brölloppet riktigt fräscht.

En del av mitt jobb är att följa vilka filmer som är stora på nätet. Eller “blir virala” som termen lyder. För ett tag sen såg man en reklamfilm från Heineken sticka iväg och växa blixtsnabbt. Och jag kollade på den. Och jag tyckte… sådär. Därmed lämnade jag den till handlingarna och tänkte inte mer på den.

Men nu tycks den förfölja mig vart jag går. Vad tycker ni? Bra eller anus?

Personligen gäspar jag lite, men den verkar ju funka. Otroligt bra seedad antagligen.