Det känns lite konstigt att göra comeback på bloggen och sen skicka er direkt till min andra blogg, men det är faktiskt exakt vad jag ska göra. Jag skrev precis ett inlägg på min engelska blogg om att få ändan ur vagnen och bli föreläsare eller vad du nu vill bli som jag tycker att du ska läsa. Gör det.

Men jag hoppas att du kanske stannar kvar här en stund också och hänger lite. Det var ju länge sen vi sågs. Den här bloggen har ju varit med mig rätt länge nu, och den har gått igenom en massa faser. Den här bloggen är egentligen till för en enda sak: att jag får skriva. Jag älskar ju att skriva, och att skriva på svenska är en lite speciell lyx för mig eftersom jag gör det rätt sällan och då oftast om jobbgrejor. Att skriva på engelska har visserligen sin charm – engelskan har en rytm, ord och uttryck som svenskan helt enkelt saknar – men någonstans har man trots allt lite mer närhet till sitt modersmål och jag kan känna att mitt tonläge blir lite annorlunda på svenska. Jag måste vårda Walterlicious helt enkelt.

Det är roligt det där med språk förresten. När jag var i Manilla för några veckor sen började Finnair strejka samtidigt som jag skulle hem vilket ledde till att jag fick flyga 24,5 timmar för att komma hem till Stockholm igen. Väl hemma, och försenad, fick jag ta en taxi i princip direkt till en föreläsning som jag skulle hålla på SF vid Hötorget. Trots sömnbristen kändes det ganska bra och jag hade mycket energi, även om jag var helt bedövad i huvudet. Efter att ha visat ett filmklipp gick jag tillbaka upp på scen för att med full energi brassa på med min ganska väl inövade föreläsning som jag hållt många gånger förut. Efter någon minut i full fart hör jag hur folk fnissar och viskar och jag kommer helt av mig samtidigt som jag inser jag står och pratar på engelska med total inlevelse framför min svenska keynotepresentation. Awkward moment.

Men här ska jag aldrig börja prata engelska med er. Trött eller ej. Istället ska jag försöka se om inte Walterlicious ska in i en ny fas igen där ni ska få följa med mig lite mer på jobbet och på mina resor. Jag tror det kan vara rätt kul och att det kan bli en del roliga bilder. Framförallt kommer jag få skriva av mig även på svenska, och det är faktiskt det som är det viktiga.

Till alla er som stannat kvar trots min frånvaro så säger jag tack så mycket! Kul att ni uppskattar det jag skriver. Det menar jag verkligen!. God fortsättning på er så ses vi snart!

Jag sitter på den nya kaffebaren i korsningen Sankt Paulsgatan/Kvarngatan. Det är kontrasternas kaffebar. Högsta betyg för atmosfär. Underkänt för kaffet. Skållhet cappuccino gjord på Monteriva-kaffe. Inget större fel på bönorna i sig kanske, men det samlade intrycket ger en känsla av bristande kaffeintresse; speciellt i kvarter där det riktigt riktigt bra kaffet finns på flera ställen inom några hundra meters radie. (Om du läser detta Arvid så borde du komma hit och rädda dem).

Jag sitter här med min tvivelaktiga kaffe och går i vanlig ordning igenom dagens huvudnyheter. Jag bläddrar bland annat igenom DN. Jag reflekterar över massmediernas inneboende svaghet: asymmetrin. Det blev särskilt tydligt i DN imorse när Gellert Tamas nya bok skulle kommenteras. Jag rekommenderar verkligen att du tar dig tid och läser de här två beskrivningarna efter varandra. Man kan lära sig mycket om journalistiken här:

1. Börja med att läsa Maciej Zarembas hyllning till Gellert Tamas.

2. Läs sedan Hanne Kjöllers mer kritiska granskning av Geller Tamas bok.

3. Reflektera sedan över människans psykologi och hur krig startas. Det är ett intressant case att lära från.

Själva frågan om de apatiska barnen vet jag alldeles för lite om för att ta ställning till. Och så är det för många av oss. Det är därför vi behöver granskare och det är också därför som det är så viktigt att vi kritiskt granskar granskarna.

Äntligen på Arlanda Express på väg tillbaka från min lilla “turné”. Det blev föreläsningar i Finland, i Blekinge och i Strömstad. Alltid lite urladdning att föreläsa på konferenser, så nu ska det bli otroligt skönt att bara sätta sig på en uteservering på östra Södermalm med en kall öl och en hamburgare. Det är jag värd.

Social Web Camp i Blekinge var helt magiskt. Som ett eget litet nörd-Woodstock med 286 social media-geeks – de flesta sovandes i tält.

Sällan har jag känt mig så peppad på mitt jobb som efter det. Jag skrev också en egen liten post om Social Web Camp på min engelska blogg. Sen bar det av till Bring Dialogue Conference i Strömstad. Även det var en helt fantastisk tillställning i ett supervackert sensommarströmstad. Tyvärr missade jag skaldjursbuffén på Koster för att jag hade lite att förbereda till mitt eget föredrag, men jag ska verkligen inte klaga. Istället fick jag ett mycket intressant samtal i solnedgången om Visit Sweden och deras projekt inom sociala medier.

Även andra höll grymma föredrag på Bring Dialogue Conference. Tredelad förstaplats tilldelar jag Magnus Lindqvist, Micael Dahlén och Kjell A. Nordström. De är alla grymma, men med lite olika superpowers.

Kjell har en otrolig närvaro som nästan magiskt trollbinder publiken. Jag får känslan att han skulle kunna prata om exakt vadfansomhelst och det skulle kännas som det viktigaste du någonsin hört. Stor inspiration.

Micael har en mycket egen stil och känns nästan osannolik när han står där framme på scen i svart kostym, långt svart hår och blänkande guldsneakers. Och då menar jag blänkande, inte såna där guldsprejade skinnskor, utan blänkande guld. Som en rustning. Hans angreppssätt på människors beteende och hans favoritämne “Nextopia” är lika fascinerande som det är intelligent.

Magnus är en entertainer. Missförstå mig inte – han är sjukt kunnig och intelligent, men han är en underhållare av rang. På det här föredraget gjorde han stor underhållning av att prata marknadsföring och avslutade med att ha en egen uckulele-rockkonsert och trasha den stackars ucken på scen. Fantastisk. Alla lämnade lokalen med pulsen i topp och känslan av att allt är möjligt. Återkom till det här inlägget senare så ska jag posta en film jag lyckades fånga. Tror jag. Här är filmen som jag lyckades fånga av hans avslutning. Det är fan rock n’ roll.

Inte minst var det fantastiskt givande att ha ett halvtimmes eftersnack och utvärdering av mitt föredrag med Magnus (som också är min mentor i sammanhanget). Det är så sällan man får ärlig och konstruktiv feedback, och när man får det så blir man verkligen smartare. Och bättre. Nu är jag superpeppad på att tala mer och fixa till bristerna och boosta styrkorna. Superkul!

Sa jag förresten att det varit ostronpremiär? Det har det. I torsdags. I min ensamhet. I jympaskor. Och shorts. På väg till tågstationen. Men det var fint!

För att blogga måste du ha någonting att säga. Du kan säkert komma på någonting som du vet att andra vill läsa om, men personligen skulle jag nog inte palla det. Istället är det bättre att komma på någonting som du verkligen vill skriva om. Då kommer du tycka att det är kul, och det kommer synas i dina inlägg.

Du måste också respektera din läsares tid. Pladdra inte, utan håll dig till någon form av linje och skriv ingenting i 100 ord som lika gärna kan sägas i 50.

Bilder är kul.

Filmer är inte lika kul.

Ha kul.

Om du kan acceptera de här förutsättningarna så är du redo att börja. I min värld finns det i princip bara två relevanta plattformar: Blogger och WordPress. Båda har sina fördelar och nackdelar.

Själv körde jag alltid Blogger förut, vilket är jäkligt smidigt och enkelt att sätta upp, ligger på Googles fina servrar och antagligen har lite gräddfil i sökningarna. Kan jag tänka. Å andra sidan är plattformen inte alls lika flexibel som WordPress.

WordPress kan du antingen köra på hostat hos dem (wordpress.com) eller på en egen installation som du hostar själv. I så fall hämtar du ner filerna från WordPress.org och installerar dem på ditt webbhotell eller din egen server. Guiden finner du här. Eller så kan det vara så att ditt webbhotell har Fantastico installerat och i så fall installerar du WordPress med en knapptryckning.

Poängen med att köra WordPress.com (hostat av dem) har jag aldrig riktigt fattat eftersom man då inte får de stora fördelarna av plattformen. Bättre då att köra Blogger tycker jag.

Egenhostad WordPress är däremot grymt och är det som jag kör på alla mina bloggar. När du väl installerat det så applicerar du ett “theme” till din blog. Dessa kan vara allt från mycket enkla till rätt så avancerade. Själv kör jag ett fantastiskt theme som heter Thesis på alla mina bloggar. Mycket kraftfullt och anpassningsbart. Tyvärr kostar det en rätt maffig slant, men tar WordPress till en ny nivå och är värt de slantarna tycker jag.

När du sedan ska posta till din blogg så finns det en massa varianter. Allt från att använda din bloggplattforms (förslagsvis då Blogger eller WordPress) eget verktyg för detta. De är bra. Eller så kan man använda olika typer av klienter. Dock ska jag göra ert liv enkelt här. Det finns ett sätt som är BÄST! Jag älskar passionerat och använder det jämt. Det heter ScribeFire och är en plugin till Firefox. Sjukt grymt eftersom du kan ha det uppe på halva webbläsarens höjd och surfa runt på sidor i den andra halvan. Länkar och bilder drar du sedan bara ner till ScribeFire i farten. Fantastiskt. ScribeFire håller också reda på flera bloggar om du har det, kan hålla flera utkast igång samtidigt och en massa annat. SÅÅÅ grymt. Finns ingen anledning att använda någonting annat.

That’s that. Ha det så kul!

Jag har en bror. Ni ser honom sticka fram huvudet till vänster om mig i bilden här till höger. Han är två år äldre än jag, och när vi var små var vi ganska olika. Jag gillade att busa och äventyra på vinden. Han gillade mekano. Jag gillade att försvara trädkojan mot kannibaler. Han byggde och installerade ett elektroniskt tjuvalarm i kojan.

Lite senare gjorde datorerna intåg i vårt hem i form av en Compis-dator (jo de hette så), en Spectrum 48k, en Spectrum 128k, en C64 och en Amiga 500. Min bror programmerade. Jag spelade spel och lekte med grafikprogram. Det var min bror som satte upp vår BBS. För er som inte vet vad en BBS är så kan jag säga att det är som en föregångare till våra webbplatser och bloggar, men kopplade till ett modem (vi började med 300 Baud och uppgraderade sedan till supersnabba 2400 Baud eller ca 0.00024 MB/s) som man ringde till. BBSen behövde alltså ett eget telefonnummer, och endast en person åt gången kunde vara inloggad. Det var jävligt state of the art då. BBSen kördes på en gammal laptop som hade vissa överhettningsproblem. Vi löste dessa genom ett regelbundet roterande av kylklampar och plåtfat som morsan fick stå ut med att ha i frysen tillsammans med hennes frysta vinbär.

Själv var jag och min kompis Jempa mer intresserade av hur man kunde fuska i det BBS-installerade spelet Global War genom att ställa om datorns klocka och därmed få nya trupper snabbare.

Och vi har faktiskt hållt oss konsekventa till denna dag. Min bror är civilingenjör i elektroteknik och håller på med en massa avancerade forskningsprojekt. Jag är visserligen också civilingenjör, men håller snarare på med människors beteende och deras relation till varumärken, kommunikation och teknik. Han är metodisk och strukturerad. Jag är riskbenägen och rastlös. Han har fru, villa, tre barn och två Volvobilar. Jag lever ungkarlsliv (nåja, jag har en fantastisk flickvän) i en lägenhet på Södermalm och bränner ständigt alla mina pengar på nya entreprenörsprojekt. Då liksom nu kompletterar vi varandra väldigt väl. Jag kan ju alltid krascha i hans villagarage om det går åt skogen med entreprenörsprojekten liksom. Tror jag.

Hur som helst kan det vara fint att minnas lite ibland, och sätta livet i lite perspektiv. För hur vi minns vårt förflutna påverkar faktiskt hur vi ser på saker idag. Att jag till exempel kan bli väldigt nostalgisk när en vän till mig håller på med projekt av den här typen har defintivt kopplingar till tjuvalarmet i trädkojan. Det pratas så mycket om att leva i nuet idag, och att det ska göra oss lyckliga, men jag tror att konsten att vara lycklig också handlar om att ha fina länkar både framåt och bakåt i tiden. Men det ämnet förtjänar ett alldeles eget inlägg i framtiden.

Rent statistiskt så var oddsen för att du som en enkel tiggare förr i världen skulle bli kejsare faktiskt betydligt högre än att du som vanlig dödlig idag blir en framgångsikon av kaliber Bill Gates. Men visst känns det inte så? Vi har nämligen hört oräkneliga gånger att alla kan bli allt. Världen är ditt ostron, och bara du anstränger dig tillräckligt så kan du nå stjärnorna. Och det, givetvis, är en mycket vacker tanke.

Att alla har möjlighet att bli allt känns väldigt hoppingivande och fint, men för med sig ett ganska jobbigt problem: alla blir nämligen inte Bill Gates. Och blir du inte det så är du en loser, eller hur? Eftersom du faktiskt hade chansen. Om du som enkel tiggare inte blev kejsare så var det inte så mycket att få prestationsångest över. Du hade ju liksom aldrig en rimlig chans att bli det. Men alla med en halv collegeutbildning, en hjärna och ett garage har faktiskt precis lika bra förutsättningar som Bill Gates eller Steve Jobs (båda hoppade av sina collegeutbildningar). Och det ger folk, just det, prestationsångest.

Utan att ha några exakta siffror så är jag rätt säker på att detta syns i självmordstatistiken i världen. Det syns definitivt i avundsjukan i världen. Och därmed borde brottsligheten och våldet hänga med, eller?

Ja, det är vackert och rätt att alla ska ha chansen att bli allt. Men ett mer tabubelagt ämne är att det krävs prestation för att nå toppen. Det finns någon slags romantiserad bild av att det viktiga är att alla har samma förutsättningar. Men där någonstans tar det stopp. För vad händer sen? Om vi fortsätter diskussionen. Vad händer när alla har EXAKT samma förutsättningar? Eftersom alla inte kan vara allt samtidigt så kommer det då alltid finnas några individer som presterar gudlika underverk och hamnar i samhällets topp medan andra inte gör det och hamnar på samhällets botten. Däremellan kommer det finnas en kontinuerlig skala. Hur ska vi då se på dem som hamnar längst ner? De har ju inte varit underpriviligerade, olycksaliga eller utan kontaktnät (notera nämligen att jag sa EXAKT samma ovan). De har inte bott i sämre områden eller haft sämre lärare. De har inte haft försupna föräldrar. Nä. De har då hamnat där för att de presterat sämre. Dessa individer är då vad vi i dagligt tal brukar kalla för losers. Och då förtjänar de att vara på samhällets botten, eller hur? Visst är detta ett ganska jobbigt perspektiv? Jag tycker det.

Dessa så kallade losers hamnar nu i en mycket obekväm situation. De har haft samma chans som alla andra. Och har blåst den. De har massiv ångest, för de vet inte riktigt varför det har gått åt skogen. Förutsättningarna var ju det viktiga, och de var ju EXAKT lika. Ingen har talat om vikten av att prestera och ingen har lyft fram det hårda arbete som krävts för att nå toppen. Emellanåt har goda exempel lyfts fram på människor som nått resultat, men ingen har tagit sig tiden att närmare studera deras prestationer. Och nu återstår bara avundsjukan. Och ångesten. Och brottsligheten. Och våldet. Mot andra eller mot dem själva.

Jobbigt läge. Vad göra?

Kan det vara så att förutsättningarna inte avgör din lycka? Att din plats i samhället inte heller är avgörande; att det inte spelar så stor roll för din lycka om du kör en skrotig läckande gammal Nissan eller en BMW, om du bor i betongförorten eller Saltsjöbaden? Att det som faktiskt gör dig lycklig i längden är känslan av att prestera förutsättningsoberoende.

Om vi i vårt samhälle kunde sluta fokusera på vad vi har att skylla våra resultat på och istället fokuserade på prestationer så skulle vi se mindre ångest och mer lycka. På alla nivåer. Den negativa prestationsångesten kommer nämligen inte av att fokusera på folks prestationer, den kommer av att inte göra det.

En film för att illustrera. Ursäkta den ostiga musiken och klippningen som är emellanåt:

Och ett TED-talk som för resonemanget:

Jag har skrivit mycket på engelska om det här som så populärt kallas för fildelning. Förutom att själva ordet fildelning och piratkopiering är helt vansinniga ord för det här naturliga mänskliga fenomenet så är debatten också mycket märklig. Från båda sidor. Så låt mig nu klä av mig naken och förklara hur jag ser på saken.

1700-talsfilosofen David Hume sade till skillnad från till exempel John Locke att privatägande inte är en naturlig rättighet, utan endast relevant där resurserna är begränsade i omfattning och tillgänglighet. Om vi bortser från affektionsvärde för specifika exemplar av ting (vilket inte existerar för till exempel MP3-filer) så är detta i mina ögon ett resonemang som jag köper. Om det finns exakt hur mycket som helst av en vara och den är 100% tillgängligt för mig 100% av tiden så är poängen med att äga varan obefintlig. Om jag sitter mitt på en sandstrand så kommer jag inte anstränga mig särskilt för att göra ägandeanspråk på något visst sandkorn. Jag kan ju bara ta ett nytt.

Med exemplar av digital musik liknar läget det som Hume beskriver. Marginalkostnaden för skivbolaget när någon (inte de själva) framställer ett digitalt exemplar till av en låt är noll. Deras kostnader ligger istället dels i produktionen av själva låten, en engångskostnad och också en kostnad som dramatiskt sjunker hela tiden, och dels i marknadsföringen, en kostnad som är jämförelsevis mycket hög. Kostnaden för konstnären, musikern, är betydligt mer komplex, men låt oss återkomma till konstnärens avkastning senare.

Det här resonemanget om noll kronors marginalkostnad verkar märkligt nog passera många förbi. Även mycket intelligenta människor. Lyssna till exempel på Carl Bildt (en man som jag i övrigt hyser stor respekt för) förklara hur han ser på fildelning i det här Channel 4 inslaget:

Här jämför Carl Bildt kopieringen av en fil med att stjäla en bil. Problemet är bara att marginalkostnaden för att framställa ett exemplar av en BMW och förse Carl Bildt med den inte är noll. Den är i själva verket ganska långt ifrån noll. Antalet BMW-bilar och deras tillgänglighet är dessutom väldigt långt ifrån oändligt, och därmed, om vi nu ska lyssna på David Hume, är det skyddade ägandet av ett visst exemplar, säg en röd BMW med registreringsnummer ABC 123 mycket befogat. Carl Bildt har i det här fallet, i mitt tycke, uttryckt sig på ett sätt som ter sig märkligt. Han är ju smart och kunnig. Nåväl.

Däremot finns ju kostnaden för produktion och marknadsföring. Men i min värld så handlar marknadsföring om att göra kändisar av produkter. I det här fallet är produkten en artist. I min värld har också internet förändrat marknadsföringsförutsättningarna såtillvida att man inte nödvändigtvis behöver köpa sig mediautrymme längre, utan istället kan förtjäna sin uppmärksamhet genom att vara attraktiv. Vår allra våtaste reklamardröm i dessa dagar är att folk själva ska sprida våra alster som en löpeld över nätet. Vi har pratat mycket om viraler i det här sammanhanget, men det gäller i minst lika hög utsträckning bloggarna som knappast skulle få för sig att börja ta, säg, 179kr för att du ska få tillgång till 10 blogginlägg, och att du då inte får låta din kompis läsa i sin ensamhet hur som helst, och absolut inte länka till dessa blogginlägg så att de, gud förbjude, sprids. Det skulle inte finnas mycket till bloggosfär då, eller hur?

Den uppmärksamhet bloggarna istället förtjänar drar de nytta av i andra sammanhang som annonsering och att koppla sig själva till andra varumärken på olika sätt. Det går bra för dem. De bygger starka varumärken som de tjänar pengar på helt enkelt. Vad är det som skiljer framställandet av musik från framställandet av text i det här sammanhanget? Produktionskostnaden? Jo, absolut. Men börjar vi titta på siffrorna här så blir det lätt löjliga proportioner. Dessutom är det inte produktionskostnadsargumentet vi brukar få höra från till exempel Antipiratbyråns Henrik Pontén. Det han istället hänvisar till är “att upphovsmännen ska få betalt”. Och i så fall är det väl INGEN skillnad mellan bloggarna och musikerna, eller?

Nä, hörni. Det är affärsmodellen som är korrupt. Eller gammal snarare. Anpassad för en tid då man pressade vinyl. Men istället för att anpassa affärsmodellen så jagar man bloggläsarn… förlåt musiklyssnarna. De tror att de gör det för sina aktieägares bästa (jo Henrik, så är det faktiskt), men det är kontraproduktivt även för dem. Det är inte smart att hålla emot de organiska marknadsföringskrafterna och fortsätta plöja ner pengar i betald syntetisk marknadsföring.

Många säger att Spotify är en utveckling av affärsmodellen, men det är inte riktigt sant. Det Spotify gör är att tillhandahålla en tjänst för central lagring, med alla fördelar som det medför i form av länkbarhet och mobilitet. Men istället för att Spotify får betalt av skivbolagen för att tillhandahålla en distributionsplattform för deras varumärken så betalar Spotify skivbolagen. Det är faktiskt baklänges och inte rätt affärsmodell om man lyfter perspektivet och tänker stort. Fortfarande är det spridningsnoderna (musiklyssnarna) som betalar, antingen kontant eller genom att stå ut med plågsamma annonser. Sen när är det förresten bra för ett varumärke att associera sig med någonting plågsamt? By the way.

Visst kan jag ha fel här. Jag har fel ibland. Men välkomna med er syn på saken i kommentarerna. Jag ser fram emot det.

Häromdagen lyssnade jag på Johan Lindebergs sommarprogram. Han pratade om hur han hade gått från ett kostymnissejobb till att inse att han skulle bygga modevarumärken. Även om han “bland dagens ungdomar” är mest känd för sitt golf-goes-fashion-varumärke J.Lindeberg, så är har bland de lite äldre, och kanske framförallt för oss reklamare, kände som mannen som tog Diesel till Sverige, satte lilla Stockholmsreklambyrån Paradiset på världskartan och gjorde Diesel coolt över hela världen. Han såg en förändring komma och gjorde någonting av den. Han såg den för att han stannade upp och tänkte efter.

När jag gick där nere på Katarinavägen och lyssnade på Johan i min iPhone så funderade jag – kanske måste också vi stanna upp och tänka efter. Vad händer just nu egentligen? Vad händer med “Det Svenska Modeundret”? En vinkel är den rent konjunkturmässiga. Det stod om den i tidningen i förrgår. Folk spenderar mindre pengar på dyra kläder, vilket sätter de tuffa småbutikerna i bryderier, försämrar deras betalningsförmåga och stryker dem från återförsäljarlistorna. Istället startar de lite dyrare varumärkena som Fifth Avenue Shoe Repair egen butik. De billigare kedjorna som H&M tuffar tydligen på bättre än någonsin. Så långt inga överraskningar och inga direkta nyheter heller.

Men det jag funderar över är den stora bilden. Det här med att ägna sitt liv, sitt skrivande, sitt fikande och sitt tv-tittande åt mode har hängt med ett tag nu. Och är det någonting vi vet säkert så är det att människor förändras. Livssyn och prioriteringar förändras. Kommer verkligen 90-talisterna, för att inte tala om 00-talisterna, tycka att det är lika coolt med modebloggar som sina generationsföregångare? Eller kommer det vara “sååå typiskt 80″? Den stora frågan är i så fall vad som kommer ta upp deras (och vårat) intresse istället.

Personligen tror jag att det kommer vara någonting mer meningsfullt som blir coolt istället. Missförstå mig inte. Jag älskar fina kläder och outfits, men de kommer inte att förändra världen. Någonstans längst inne handlar det om att uttrycka sin personlighet, och jag tror helt enkelt att tiden är mogen för en nyintellektuell självbild. Inte minst eftersom vi idag har en av de största politiska generationsklyftorna någonsin. Jag syftar givetvis på synen på internet. Det har sagts förut, men det här är första gången i världshistorien som unga människor har så mycket makt över någonting så samhällscentralt som internet. Den äldre generationen förstår inte riktigt nätet, men lagstiftar om det ändå på ett sätt som upprör unga. De ungas engagemang tänds och de har verktygen för att göra revolt. På internet.

Det här är en alldeles för kort text för att ge sig in på djupet i just den frågan, och det är heller inte min poäng. Allt jag säger är att det kanske börjar bli dags att sälja några modeaktier och läsa om Viktor Frankls Man’s Search for Meaning.

På söndag är det val. För det första vill jag uppmana er alla ATT GÅ OCH RÖSTA. Sjukt viktigt. För det andra vill jag be er att ta en funderare innan ni röstar och inte bara gå på gammal vana.

Situationen är nämligen minst sagt extraordinär. Det är alldeles uppenbart att alla de stora partierna från vänster till höger sviker oss i frågan om frihet på internet. De av er som sett mig föreläsa vet att jag ser frihet på internet som en väg att få människor att öppna upp sig för sina medmänniskor vilket i sin tur leder till en bättre värld. Jag har skrivit en hel del om detta som ni kan läsa här.

Läs gärna lite av detta innan ni går till valurnorna på söndag. Detta gäller särskilt er som annars har för avsikt att rösta på Moderaterna eller Socialdemokraterna. Som jag ser det står nämligen båda dessa partier står för en linje som jag tror är direkt farlig i förlängningen och som särskilt kommer drabba unga människor. Återigen, läs min andra blogg om ni vill ha en utvecklad förklaring till denna farhåga. Folkpartiet är ett något bättre alternativ för er båda, men endast marginellt.

I princip har hela den “vuxna” politiken nämligen svikit oss vad gäller den här frågan. Samtidigt sluter samtliga ungdomsförbund, från höger till vänster, upp för friheten på internet. Jag tycker att detta är talande. Samtidigt är det just vi unga som kommer att drabbas hårdast av repressiv lagstiftning.

Så vad återstår att göra för oss som varken tror på centralstyrd ekonomi eller strypt informationsflöde? I mina ögon är det att i det här valet att rösta på Piratpartiet. Att för mig göra på det här sättet och missnöjesrösta på ett enfrågeparti är en extraordinär sak. Men så är det också en mycket allvarlig situation som har uppstått. Jag uppmanar er som håller med mig i den här frågan att göra detsamma. Låt oss hoppas att vi tillsammans kan ge våra politiker en tankeställare så att vi i nästa val kan rösta på ett komplett parti igen. Oavsett som det brukar vara åt höger eller åt vänster för just dig.