Jag har skrivit mycket på engelska om det här som så populärt kallas för fildelning. Förutom att själva ordet fildelning och piratkopiering är helt vansinniga ord för det här naturliga mänskliga fenomenet så är debatten också mycket märklig. Från båda sidor. Så låt mig nu klä av mig naken och förklara hur jag ser på saken.

1700-talsfilosofen David Hume sade till skillnad från till exempel John Locke att privatägande inte är en naturlig rättighet, utan endast relevant där resurserna är begränsade i omfattning och tillgänglighet. Om vi bortser från affektionsvärde för specifika exemplar av ting (vilket inte existerar för till exempel MP3-filer) så är detta i mina ögon ett resonemang som jag köper. Om det finns exakt hur mycket som helst av en vara och den är 100% tillgängligt för mig 100% av tiden så är poängen med att äga varan obefintlig. Om jag sitter mitt på en sandstrand så kommer jag inte anstränga mig särskilt för att göra ägandeanspråk på något visst sandkorn. Jag kan ju bara ta ett nytt.

Med exemplar av digital musik liknar läget det som Hume beskriver. Marginalkostnaden för skivbolaget när någon (inte de själva) framställer ett digitalt exemplar till av en låt är noll. Deras kostnader ligger istället dels i produktionen av själva låten, en engångskostnad och också en kostnad som dramatiskt sjunker hela tiden, och dels i marknadsföringen, en kostnad som är jämförelsevis mycket hög. Kostnaden för konstnären, musikern, är betydligt mer komplex, men låt oss återkomma till konstnärens avkastning senare.

Det här resonemanget om noll kronors marginalkostnad verkar märkligt nog passera många förbi. Även mycket intelligenta människor. Lyssna till exempel på Carl Bildt (en man som jag i övrigt hyser stor respekt för) förklara hur han ser på fildelning i det här Channel 4 inslaget:

Här jämför Carl Bildt kopieringen av en fil med att stjäla en bil. Problemet är bara att marginalkostnaden för att framställa ett exemplar av en BMW och förse Carl Bildt med den inte är noll. Den är i själva verket ganska långt ifrån noll. Antalet BMW-bilar och deras tillgänglighet är dessutom väldigt långt ifrån oändligt, och därmed, om vi nu ska lyssna på David Hume, är det skyddade ägandet av ett visst exemplar, säg en röd BMW med registreringsnummer ABC 123 mycket befogat. Carl Bildt har i det här fallet, i mitt tycke, uttryckt sig på ett sätt som ter sig märkligt. Han är ju smart och kunnig. Nåväl.

Däremot finns ju kostnaden för produktion och marknadsföring. Men i min värld så handlar marknadsföring om att göra kändisar av produkter. I det här fallet är produkten en artist. I min värld har också internet förändrat marknadsföringsförutsättningarna såtillvida att man inte nödvändigtvis behöver köpa sig mediautrymme längre, utan istället kan förtjäna sin uppmärksamhet genom att vara attraktiv. Vår allra våtaste reklamardröm i dessa dagar är att folk själva ska sprida våra alster som en löpeld över nätet. Vi har pratat mycket om viraler i det här sammanhanget, men det gäller i minst lika hög utsträckning bloggarna som knappast skulle få för sig att börja ta, säg, 179kr för att du ska få tillgång till 10 blogginlägg, och att du då inte får låta din kompis läsa i sin ensamhet hur som helst, och absolut inte länka till dessa blogginlägg så att de, gud förbjude, sprids. Det skulle inte finnas mycket till bloggosfär då, eller hur?

Den uppmärksamhet bloggarna istället förtjänar drar de nytta av i andra sammanhang som annonsering och att koppla sig själva till andra varumärken på olika sätt. Det går bra för dem. De bygger starka varumärken som de tjänar pengar på helt enkelt. Vad är det som skiljer framställandet av musik från framställandet av text i det här sammanhanget? Produktionskostnaden? Jo, absolut. Men börjar vi titta på siffrorna här så blir det lätt löjliga proportioner. Dessutom är det inte produktionskostnadsargumentet vi brukar få höra från till exempel Antipiratbyråns Henrik Pontén. Det han istället hänvisar till är “att upphovsmännen ska få betalt”. Och i så fall är det väl INGEN skillnad mellan bloggarna och musikerna, eller?

Nä, hörni. Det är affärsmodellen som är korrupt. Eller gammal snarare. Anpassad för en tid då man pressade vinyl. Men istället för att anpassa affärsmodellen så jagar man bloggläsarn… förlåt musiklyssnarna. De tror att de gör det för sina aktieägares bästa (jo Henrik, så är det faktiskt), men det är kontraproduktivt även för dem. Det är inte smart att hålla emot de organiska marknadsföringskrafterna och fortsätta plöja ner pengar i betald syntetisk marknadsföring.

Många säger att Spotify är en utveckling av affärsmodellen, men det är inte riktigt sant. Det Spotify gör är att tillhandahålla en tjänst för central lagring, med alla fördelar som det medför i form av länkbarhet och mobilitet. Men istället för att Spotify får betalt av skivbolagen för att tillhandahålla en distributionsplattform för deras varumärken så betalar Spotify skivbolagen. Det är faktiskt baklänges och inte rätt affärsmodell om man lyfter perspektivet och tänker stort. Fortfarande är det spridningsnoderna (musiklyssnarna) som betalar, antingen kontant eller genom att stå ut med plågsamma annonser. Sen när är det förresten bra för ett varumärke att associera sig med någonting plågsamt? By the way.

Visst kan jag ha fel här. Jag har fel ibland. Men välkomna med er syn på saken i kommentarerna. Jag ser fram emot det.

Häromdagen lyssnade jag på Johan Lindebergs sommarprogram. Han pratade om hur han hade gått från ett kostymnissejobb till att inse att han skulle bygga modevarumärken. Även om han “bland dagens ungdomar” är mest känd för sitt golf-goes-fashion-varumärke J.Lindeberg, så är har bland de lite äldre, och kanske framförallt för oss reklamare, kände som mannen som tog Diesel till Sverige, satte lilla Stockholmsreklambyrån Paradiset på världskartan och gjorde Diesel coolt över hela världen. Han såg en förändring komma och gjorde någonting av den. Han såg den för att han stannade upp och tänkte efter.

När jag gick där nere på Katarinavägen och lyssnade på Johan i min iPhone så funderade jag – kanske måste också vi stanna upp och tänka efter. Vad händer just nu egentligen? Vad händer med “Det Svenska Modeundret”? En vinkel är den rent konjunkturmässiga. Det stod om den i tidningen i förrgår. Folk spenderar mindre pengar på dyra kläder, vilket sätter de tuffa småbutikerna i bryderier, försämrar deras betalningsförmåga och stryker dem från återförsäljarlistorna. Istället startar de lite dyrare varumärkena som Fifth Avenue Shoe Repair egen butik. De billigare kedjorna som H&M tuffar tydligen på bättre än någonsin. Så långt inga överraskningar och inga direkta nyheter heller.

Men det jag funderar över är den stora bilden. Det här med att ägna sitt liv, sitt skrivande, sitt fikande och sitt tv-tittande åt mode har hängt med ett tag nu. Och är det någonting vi vet säkert så är det att människor förändras. Livssyn och prioriteringar förändras. Kommer verkligen 90-talisterna, för att inte tala om 00-talisterna, tycka att det är lika coolt med modebloggar som sina generationsföregångare? Eller kommer det vara “sååå typiskt 80″? Den stora frågan är i så fall vad som kommer ta upp deras (och vårat) intresse istället.

Personligen tror jag att det kommer vara någonting mer meningsfullt som blir coolt istället. Missförstå mig inte. Jag älskar fina kläder och outfits, men de kommer inte att förändra världen. Någonstans längst inne handlar det om att uttrycka sin personlighet, och jag tror helt enkelt att tiden är mogen för en nyintellektuell självbild. Inte minst eftersom vi idag har en av de största politiska generationsklyftorna någonsin. Jag syftar givetvis på synen på internet. Det har sagts förut, men det här är första gången i världshistorien som unga människor har så mycket makt över någonting så samhällscentralt som internet. Den äldre generationen förstår inte riktigt nätet, men lagstiftar om det ändå på ett sätt som upprör unga. De ungas engagemang tänds och de har verktygen för att göra revolt. På internet.

Det här är en alldeles för kort text för att ge sig in på djupet i just den frågan, och det är heller inte min poäng. Allt jag säger är att det kanske börjar bli dags att sälja några modeaktier och läsa om Viktor Frankls Man’s Search for Meaning.

På Cake’s Motorcade of Generosity från 1994 finns låten Rock n’ Roll Lifestyle. Kommentarer överflödiga.

(Spotify-länk)

Well, your CD collection looks shiny and costly.
How much did you pay for your bad Moto Guzi?
And how much did you spend on your black leather jacket?
Is it you or your parents in this income tax bracket?

Now tickets to concerts and drinking at clubs,
Sometimes for music that you haven’t even heard of.
And how much did you pay for your rock’n'roll t-shirt
That proves you were there,
That you heard of them first?

How do you afford your rock’n'roll lifestyle?
How do you afford your rock’n'roll lifestyle?
How do you afford your rock’n'roll lifestyle?
Ah, tell me.

How much did you pay for the chunk of his guitar,
The one he ruthlessly smashed at the end of the show?
And how much will he pay for a brand new guitar,
One which he’ll ruthlessly smash at the end of another show?
And how long will the workers keep building him new ones?
As long as their soda cans are red, white, and blue ones.
And how long will the workers keep building him new ones?
As long as their soda cans are red, white, and blue ones.

Aging black leather and hospital bills,
Tattoo removal and dozens of pills.
Your liver pays dearly now for youthful magic moments,
But rock on completely with some brand new components.

How do you afford your rock’n'roll lifestyle?
How do you afford your rock’n'roll lifestyle?
How do you afford your rock’n'roll lifestyle?

Excess ain’t rebellion.
You’re drinking what they’re selling.
Your self-destruction doesn’t hurt them.
Your chaos won’t convert them.
They’re so happy to rebuild it.
You’ll never really kill it.
Yeah, excess ain’t rebellion.
You’re drinking what they’re selling.
Excess ain’t rebellion.
You’re drinking,
You’re drinking,
You’re drinking what they’re selling.

Jag älskar citat. Små saker som någon sagt som lyfts ut och blivit egna små entiteter med egna små liv. Inte alltid så små förresten. Det är som textvärldens alldeles egna fotografier.

Här är några jag gillar:

“He who can no longer pause to wonder and stand rapt in awe, is as good as dead; his eyes are closed”. /Einstein

“We used to be able to make small things out of love, while big things required money. Now we can make big things out of love”. /Clay Shirky om Open Source-rörelsen

“Härmed förklarar jag den nya Djurgårdsfärjan invigd som ska gå här mellan … eh … hållplatserna”. /Kung Carl den XVI Gustav

Vilka är era favoritcitat?

Asså, den här fick jag av Sara-Lee i en kommentar. Den visar på ett mycket begåvat sätt hur en text inte behöver vara komplicerad för att vara fantastisk.
Ni får bara inte missa den:

Jag läser i Michael Dahléns bok “Boxen” att människor med kreativa yrken är lyckligare än andra i genomsnitt. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag är lyckligare i mitt nuvarande jobb än någonsin, och det är det mest kreativa jag haft.

Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag undrar hur det är med rockstjärnor. Är de:

a) Hycklare. De är inte alls så heart broken som deras texter säger. Egentligen säger de “jaha, nu har jag skrivit klart ‘You Broke My Heart and Now I Want To Kill Myself’, nu skall jag lira lite Playstation och ta en öl med polarna. Eller:

b) De är inte så jävla kreativa. Alla låtar heter TYP ‘You Broke My Heart and Now I Want To Kill Myself’ och låter dessutom ungefär likadant med pentatonisk skala och elgitarr-trummor- bas-sättning. Eller:

c) Egentligen skitlyckliga, men lite ledsna över att managern och skivbolaget tog alla pengar, och
nu måste de knarka ihjäl sig och slå sönder lite hotellrum i frustration för att de skrev på världens sämsta kontrakt i sin naiva ungdom. Vad vet jag.

Godmorgon goda medborgare. Eller är ni det? Ha ni skapat någonting fint på sistone? Inte för någon annan, utan för er själva? Och om inte, har ni funderat på varför.

Om ni inte behövde visa det ni skapat för någon, skulle ni göra det då? Är det rädslan för vad andra skall tycka som gör att vi inte skapar musik, texter, film, konst. Själva produktionsmedlen finns ju snart i var mans hand. Det som ansågs vara professionell utrustning för bara ett par år sedan låg säkert under många granar häromdagen. Den förklaringen finns inte längre. Eller förklaring förresten, det har aldrig varit en förklaring, utan en bortförklaring. För den som haft drivkraften har medlen alltid funnits.

En vän till mig och, faktiskt, en av de relativt få människor som jag tror verkligen förstår mig och som jag kan förstå mig på, berättade för mig för några veckor sedan om hans första jobb. Han var en resande säljare och han hatade sitt jobb. Han hatade det för att han egentligen var ämnad för någonting annat. Han var en kreatör (känner ni igen er?). Han bodde i en skabbig liten lya utan möbler och körde runt för att sälja sin arbetsgivares varor. För att överleva köpte han en liten bandspelare där han spelade in små historier på kassettband medan han körde till möten eller när han satt ensam hemma i sin lägenhet. Efter en tid blev det väldigt många band. Den här killen är idag en av Sveriges bästa och mest belönade reklamkreatörer. Tacka fan för det.

Det sjuka är att jag hade samma konstiga ovana när jag var runt 17 år och bodde i USA. Men jag spelade aldrig in påhittade historier, utan riktiga betraktelser av saker jag varit med om och mina tankar runt de sakerna. Väldigt likt den här bloggen på många sätt. Kassetterna kostade inte många kronor, och det gör inte den här bloggen heller, så alla som säger att allt som står mellan dem och deras långfilm är pengar måste nog först fråga sig själva: hur många manus har jag skrivit ner gratis på papper? Hur många skissbilder har jag plåtat med min billiga kompaktkamera? Hur många storyboards har jag ritat på ett block som jag snott gratis från skolan?

Tid är en annan typisk bortförklaring. Jag har inte tid att skriva, spela, fota, måla. Om tid är er bortförklaring så föreslår jag att ni lägger några minuter på den här filmen som berättar om tid bättre än vad jag någonsin kan göra:

Jag säger inte det här för att racka ner på er eller kritisera. Jag säger det för att inspirera. Gå och gör någonting. Det är inte din tid, dina pengar, ditt kön, din etnicitet, din ekonomiska bakgrund, dina föräldrar, dina kompisar, dina omständigheter som sätter dina gränser. Det gör du bara själv. Så gå nu och skriv första sidan på din bok, första scenen på din film eller texten till din första låt. Rita ditt första hus eller måla din första tavla. Kanske räcker det med att du lagar din första omelett.

Nu skall jag gå och handla.

Prag. Den 25 juli 2004. Den skarpsynte ser att det står en extra öl på bänken. Den tillhör fotografen. De som kände mig då vet vems fingeravtryck som finns på det glaset. Och som fanns på mig under några års tid.

Avtrycken ändrade färg över tiden. Från vitt och rosa till något som var svart, hemskt och svekfullt. Så småningom skiftade de igen, från svart till grått, till genomskinligt, tills de till slut försvann och blev någon slags minne som ligger utanför mig. Som en bok. Eller en film. Kanske blir de både och en dag.

Egentligen skulle vi vara i Slovakien den där dagen, men när tåget stannade i Bratislava mitt i natten och vi inte hade någonstans att bo var tågstationen ett mörkt och hotfullt ställe. Vi sprang tillbaka till tåget och somnade i varandras armar i en vanlig olåst sittkupé. Ironin i att hoppa på ett tåg för att slippa bli rånad är förstås att bli rånad på tåget istället. Och det blev vi. Mitt i natten. Vi vaknade aldrig, och det var nog tur. Vi kom till Prag tidigt den morgonen.

När hon tar bilden har vi vandrat runt i staden ett par timmar. Jag har pratat om drömmar och hon om sina. Vi har druckit Tjeckisk öl och rökt. Vi har gått över broar och skrattat. Vi har skrivit vykort. Vi har ätit konstig mat. Vi har jämfört vår bränna från stoppet i Kroatien några dagar tidigare.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu. Jag hade nog inte gjort någonting annorlunda.

Okej. Förra musiktävlingen med söndagsspellista var ju en raving success. Jag spelar fortfarande de spellistorna en massa. Nu skall vi leka en ny lek.

Alla får välja ut en (1) favoritlåt. En enda alltså. Inte så lätt, eller hur! Och jag vet hur ni tänker, det finns olika låtar för olika tillfällen, bla bla. Jag vet. Det tycker jag också. Därför skall ni få en kontext här att stoppa in låten i: Kontexten Walterlicious.

Sen rensar vi bort alla dubbletter och så har vi en Walterlicious soundtrack som jag gör en Spotifyspellista av. Kul va! (För mig i alla fall, men eftersom jag bjuckar på en massa text hela tiden så får ni bjucka på en låt). Kom igen nu. En låt alltså. Och kom inte och säg att ni har bättre saker för er. Det är mellandagarna for Christ sake (oj dubbelironi).

Tjing!

Musik är konstigt. Jag har hållt på med musik sen jag var två år ung. Genom åren har jag spelat trummor, gitarr och piano; och i perioder har jag skrivit mycket musik. Mest för mig själv, men också i band.

Och musik är konstigt. Det kan vara så komplicerat, men också så enkelt. Som den fantastiska Winnerbäcklåtern “Du hade tid”. Texten är poesi, visst, men låten är ju helt banal. Fem ackord. I typ den vanligaste ackordföljden någonsin. En melodi som också är helt självklar. Så basic. Och ändå så jävla bra så att jag ryser varje gång jag hör den.

Är det bara jag, eller har man någon inbyggd kompass som säger att det måste vara svårt för att vara bra? Hade jag skrivit den här låten så skulle jag känna mig som värsta bluffen för att den var är så banal, men när jag hör Winnerbäck sjunga den så geniförklarar jag honom. Kanske är det så att musik inte är som kreativitet utan som kärlek. Man tröttnar ju aldrig på att kyssas, fast det också är ganska basic.