Haha! Ibland bjuder mina vänner på stor humor i sina bloggar. Som till exempel den här bilden från en svensk restaurangmeny i Spanien:

Kommentarer överflödiga. Nästan. För “Grillfest av fisken och skaldjuret” fick mina att nästan skratta mig av stolen. Fråga inte varför.

Frenne har plåtat. Grym.

Godmorgon kära vänner. Eller godmorgon förresten… klockan är 12. Och jag har varit uppe sen 8.

Ja, det har ju varit lite tomt här på bloggen på sistone som ni märkt. (Har fått ett par kommentarer om det). Dels har jag inte varit sugen på att skriva och dels har jag haft fullt upp med nya byrån Honesty. Jag har tappat ungefär hälften av mina läsare och det känns rätt skönt. Ni som är kvar är ni som verkligen bryr er. Kanske är bra att rensa ut lite ibland.

Men det har varit bra veckor. Halsen har i princip blivit helt bra och jag är ute och springer på morgonen igen. Allt pappersskit som skattemyndigheterna kräver har jag också malt mig igenom och lämpat av det mesta i en stor Filippa-K-skolåda till redovisningsfirman. En av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

Jag har också tillträtt den andra anställningen i mitt liv. Visserligen på min egen byrå, men ändå. Har alltid fakturerat förut från enskild firma genom hela livet förutom på förra jobbet. Det var skönt med friheten, men fan vad mobbad man var av staten hela tiden. Inga rättigheter här inte. Jag antar att jag kan stämma mig själv nu om det något skiter sig. Jag är ju min egen arbetsgivare liksom.

Sen är det ju det här med att chefa sig själv vilket jag för närvarande gör. Vi är några till här, men det yttersta ansvaret är mitt. Lösningen som jag kommit fram till funkar för mig är att dela in arbetsdagen i två perpektiv – planering och genomförande. Aldrig blanda de tu. När jag planerar samlar jag allt jag ska göra, och om det tar mindre än två minuter att göra något så gör jag det bums. Annars åker det i inkorgen. När huvudet är tomt på saker att göra och allt ligger i inkorgen går jag igenom och planerar in saker i tid och plats. Sen är det bara att beta av. Självklart får man idéer på vägen sen som distraherar, men då åker det i inkorgen utan nåd. Det här har gjort underverk för min kreativitet (vilket låter märkligt, men är sant) och produktivitet. Och fan vad bra man mår. Rekommenderas.

Nå, det här var ett konstigt inlägg som innehöll lite av varje. Det blir väl så när man vill berätta allt på en gång. Men nu är jag här igen.

Jag lovar ingenting om hur ofta jag kommer uppdatera. Jag skriver när jag känner för att skriva helt enkelt. Kram på er!

Förlåt kära blogg. Du har verkligen hamnat i skymundan. Istället för att ta hand om dig har jag varit upptagen med att äta smärtstillande, fixa lägenheten. Registrera nya byrån. Fixa med alla papper och banken och ditten och datten. Och spela playstation. Två semlor och massor av glass (bra för halsen) har jag ätit också. Och du har inte fått någon uppmärksamhet alls. Kära Walterlicious, kan du förlåta mig?

Nu ska jag ta hand om dig igen. Kanske ska jag köpa något fint till dig. Eller piffa upp dig lite grann. Kanske ska jag skaffa några nya vänner till dig. Definitivt, och då menar jag verkligen definitivt, ska jag skriva mycket till dig. Det lovar jag.

Vill du fortsätta va min vän?

En dag var hon bara borta. Hon lämnade ett brev till mig. “Baby”, började det, och det var skrivet i blyerts.

Hon försvann från jordens yta. Hon försvann från nätet. Ingen av våra gemensamma vänner hörde av henne. Inga nya bilder kom upp på agenturen. Jag såg henne aldrig ute. Jag hörde aldrig om någon som hade sett henne ute. Eller någonstans alls för den delen. Hon var bara borta. Utan ett spår.

Under mer än två år var det tyst. Jag var rädd att någonting hade hänt henne.

Och så idag promenerar jag nedför hamngatan. Jag är på väg till ett lunchmöte på restaurang Hälsingborg och tittar lite försrtött in i NKs olika skyltfönster. Genom fönstret till klockbutiken skymtar jag en tjej innan jag vänder blicken mot trottoaren igen och promenerar vidare. Det är en sen lunch. Jag är matt av blodsockerbrist och känner mig lite hängig.

Plötsligt slår det mig, och jag stannar mitt i steget. Det är hon. Jag backar tillbaka två steg och tittar in igenom fönstret. De läpparna och de ögonen går inte att ta fel på.

Jag fryser i någon sekund innan jag bestämmer mig. Jag måste prata med henne. Med bestämda steg går jag in genom huvudentrén och tar höger in i klockbutiken. Jag tvärstannar när jag ser att hon har en man med sig. De står och tittar på dyra klockor och jag tvekar en sekund innan jag vänder och går mot utgången igen. Villrådig står jag mitt i NKs huvudentré. Konfrontera en möjlig jättekonstig situation, eller förbli ovetande om det verkligen var hon och var hon har varit de senaste två åren.

Jag står och låtsas knappa på telefonen. Jag känner mig fånig. Men sen bestämmer jag mig. Jag måste veta. Jag går in i klockbutiken.

Hon står ensam. När jag går fram och säger hennes namn vänder hon sig om.

Åh! Söndagmorgon. Varm choklad. Tidningen.

När jag blir stor ska jag bo i Italien. Och då ska jag köra runt på en sån här från Moto Guzzi. Finns det något coolare.

Och jag ska ta den ner till lilla cafét och felparkera den på trottoaren. Mina vänner sitter redan där när jag kommer. Vi tar en espresso och pratar om middagen vi hade igår. Om hur livet är. Om vad vi ska hitta på idag.

Efter att jag kom hem till mig lägenhet hade jag ingen lust att gå ut igen. Typ någonsin. Jag stängde av mobilen. Möblerade om. Drack en kaffe. Och planterade mig själv stabilt i soffan (som numera är vid fönstret).

Sen skrev jag en del, läste lite grann och gav mig ut på bloggsafari bland era bloggar. Eller ja, de av era bloggar som jag har adresserna till genom kommentarerna ni lämnat. Det var kul att se vilka ni är. Hur ni tänker. Vad ni skriver.

Någon höll på med en flytt, någon pratade reklam och ytterligare någon hade kärleksbekymmer. Någon sa att hon alltid stötte på killar som “inte kommit över sitt ex”. Shit. Sån var ju jag.

Jag hade exnojan. Och inte bara en gång, utan i någon slags sammanhängande kedja. Det fanns alltid ett ex som jag inte riktigt kommit över. Speciell var det två såna långbänkar. Och tja, ni vet ju vilka ni är, och ni som råkat ut för mig i det här tillståndet vet också. Inte speciellt charmigt, jag vet.

Men. Saker förändras. Har du bara tillräckligt mycket tid mellan dig själv och någon som krossat ditt hjärta så försvinner känslan, och du är fri.

Jag är fri. Kanske är det första gången som jag är helt singel och helt exnoja-fri. Nästa gång jag blir tillsammans med någon kommer alltså den personen att helt slippa släppa in mina ex i våra liv. Och jag kommer aldrig behöva bita mig i tungan för att undvika att nämna någon. Jag kommer aldrig stöta på något gammalt kex på Riche och få kvällen förstörd för att hon är med någon ny. Eller bli biten i örat för att jag är ute med någon ny (har hänt, mitt ex Riche 2006), bli dragen i håret inför vettskrämda åskådare (också mitt ex Riche 2006) eller få en drink hälld över mig (min tjejs ex, Riche 2006).

Jag är clean.

Det är en bra känsla. Att vara helt singel. Helt fri. Helt egen. Och trivas. Rätt person är rätt person, men tills dess är det me, myself and I. Och kanske några bra vänner.

Som med alla fina råvaror handlar det om att hantera dem rätt. Tillåt mig att presentera – en perfekt vardagkväll med en perfekt jugge.

Råvaror: 1 riktigt bra jugge, 1 kraftig flaska rött, 1 ledig kväll.

Instruktioner:

1. Man tar med en flaska bra vin till sin favvojugge (som står i mjukisar och mössa när man kommer).

2. Man låter honom laga den galnast kycklingen. Det här, mina vänner, var en orgie i smaker. Han tjatade om en massa rötter som jag inte fattade någonting av.

3. När man sen är så mätt så att man håller på att dö tar man en promenad på söder och en liten Fernet på Indigo.

Klart!
]]> http://walterlicious.se/en-perfekt-vardagsjugge/feed/ 0 http://walterlicious.se/fastan-det-har-ar-en-tramsblogg-ar-det-svart-att-inte-kommentera-kriget-tycker-jag/ http://walterlicious.se/fastan-det-har-ar-en-tramsblogg-ar-det-svart-att-inte-kommentera-kriget-tycker-jag/#comments Mon, 05 Jan 2009 10:44:15 +0000 Walter http://walterlicious.se/?p=373

Okej kära vänner. Idag är min första arbetsdag på det nya året. Tyvärr är jag krasslig och har därför inte tagit mig in till kontoret. Men det är ingen anledning att inte jobba med världens roligaste jobb, eller hur!

Så istället sitter jag i min ensamhet och gör egna grejor.

Som vanligt går jag igenom vilka filmer som just nu har snabbast viral spridning. Man kan snabbt konstatera att de ytor som normalt upptas av humor och hårt seedad reklam nu slåss hårt om uppmärksamheten med kriget i Gaza. Nära hälften av de snabbast växande filmerna har någonting med Gaza att göra. Personligen kan jag tycka att det är ett sundhetstecken att det är så och att folk har vett att prioritera rätt saker.

Samtidigt blir det också så smärtsamt tydligt att konflikt polariserar. De som var moderata (och då menar jag ordet i dess betydelse måttliga) och avvägda i sina åsikter dras hårt åt det ena eller andra hållet. Istället för att försöka se varandras ståndpunkt sätter man på sig den ena eller andra halsduken och håller på det ena eller andra laget. Oavsett vilka argument som förs fram. Och vips så har du fanatism och krig. Våld föder våld.

De som helt enkelt protesterar mot båda sidors våld syns inte alls. Fast det borde vara ett mål som många fler kan enas om. Men det är inte lika enkelt. Att bli arg är det lättaste som finns. Folk vill hålla på ett lag. Självklart kan jag förstå att de som är direkt påverkade (blir flygbombade/pansarvagnsbeskjutna respektive självmordsbombade/raketbeskjutna) blir polariserade.  Om endera sidan skulle komma och skjuta på mitt hus så skulle jag säkert också ta på mig det andra lagets halsduk och gå ut i krig. Jag kan verkligen förstå båda sidors argument.  Men just därför är det så viktigt att ta tillvara på alla oss som kan förhålla oss någorlunda neutrala i konflikten, men ta ställning för människorna som drabbas av den. Vi har ett jävla ansvar att försöka se båda sidor av konflikten och söka lösningar utan våld. Att protestera konstruktivt mot våldet. Allt annat leder nämligen bara till en eskalerande spiral av våld som kommer sprida sig över världen.

Och jag som trodde att jag skulle avsluta julafton med att festa loss med alla kompisarna. Bara att glömma. Jag är helt mätt och rund och trött. Orkar typ inte lyfta mer än ett ögonlock i taget.

Delvis har det att göra med all mat och två tre snapsar, och delvis med tre galna brorsbarn som gått loss på Farbror Walter (eller Farbror Johan som de säger).

Eller tre galna skall jag nog inte säga förresten. Det är två galna och en lugn. Lilla Sara som är typ jätteliten är också jättelugn. Hon spejsade till exempel helt ut på ett akvarium i en halvtimme. Vem behöver widescreen då liksom? Tusen spänn på att hon kommer yoga när hon blir stor.

God jul på er kära vänner.