Det finns folk som gillar mig och folk som inte gör det. Så är det säkert för er också. Så är det väl för alla. Men både ni och jag är ju bara en person. Den vi är, helt enkelt. Så då säger det väl mer om dem än om mig om de tycker om mig eller inte. Eller?

Sen kan jag förstås agera på en massa olika sätt. Och jag menar inte att jag är oförbätterlig. Men ändå. Visst är det lite tänkvärt. Det är väl därför man ska vara sig själv helt enkelt.

Vad är grejen med “maybe attending” på Facebook? Jag har inte tänkt på det själv förut och ofta slängt iväg “maybe attending” på en massa events, men tänk då på vad forskningen på ämnet lycka säger: “Det viktiga är inte vad du bestämmer dig för, utan ATT du bestämmer dig för något”.

En del människor som jag känner (inklusive jag själv) maybe:ar för att vara artiga. Artigare än att säga nej liksom. Men jag vet fan inte. Att säga nej kan ju bero på tusen saker. Bröllop, begravningar, whatever. Maybe låter lite som “jag kan, men de kanske dyker upp något bättre”. Även kallat nyårsfestsjukan. Nä, jag tror inte på maybe. Yoda säger det bäst: “Do, or do not. There is no try”.

Så var det med det. Nytt nyårslöfte från mig alltså: Aldrig mer “Maybe attending”.

Ett sånt riktigt dåligt beslut var att sälja min bil Beata. Fattar ni hur snygg hon var! Och hur Walterlicious!

Efter att jag kom hem till mig lägenhet hade jag ingen lust att gå ut igen. Typ någonsin. Jag stängde av mobilen. Möblerade om. Drack en kaffe. Och planterade mig själv stabilt i soffan (som numera är vid fönstret).

Sen skrev jag en del, läste lite grann och gav mig ut på bloggsafari bland era bloggar. Eller ja, de av era bloggar som jag har adresserna till genom kommentarerna ni lämnat. Det var kul att se vilka ni är. Hur ni tänker. Vad ni skriver.

Någon höll på med en flytt, någon pratade reklam och ytterligare någon hade kärleksbekymmer. Någon sa att hon alltid stötte på killar som “inte kommit över sitt ex”. Shit. Sån var ju jag.

Jag hade exnojan. Och inte bara en gång, utan i någon slags sammanhängande kedja. Det fanns alltid ett ex som jag inte riktigt kommit över. Speciell var det två såna långbänkar. Och tja, ni vet ju vilka ni är, och ni som råkat ut för mig i det här tillståndet vet också. Inte speciellt charmigt, jag vet.

Men. Saker förändras. Har du bara tillräckligt mycket tid mellan dig själv och någon som krossat ditt hjärta så försvinner känslan, och du är fri.

Jag är fri. Kanske är det första gången som jag är helt singel och helt exnoja-fri. Nästa gång jag blir tillsammans med någon kommer alltså den personen att helt slippa släppa in mina ex i våra liv. Och jag kommer aldrig behöva bita mig i tungan för att undvika att nämna någon. Jag kommer aldrig stöta på något gammalt kex på Riche och få kvällen förstörd för att hon är med någon ny. Eller bli biten i örat för att jag är ute med någon ny (har hänt, mitt ex Riche 2006), bli dragen i håret inför vettskrämda åskådare (också mitt ex Riche 2006) eller få en drink hälld över mig (min tjejs ex, Riche 2006).

Jag är clean.

Det är en bra känsla. Att vara helt singel. Helt fri. Helt egen. Och trivas. Rätt person är rätt person, men tills dess är det me, myself and I. Och kanske några bra vänner.

På förmiddagen idag förlades arbetet till Mellqvist Rörstrandsgatan. Hur hamnade jag här borta? Tja. Människor är lustiga varelser. Vi är nämligen relativa. Visst, Mellqvist Rörstrandsgatan är inte det kaféet som ligger närmast mig. Tvärtom. Det är ett av de som ligger längst bort.

Men i Stockholm betyder inte det så mycket. Några minuter på en tunnelbana så är jag här. I New York (som också är relativt litet ändå) så hade detta varit kaféet runt hörnet. Men eftersom vi bor i en liten stad, och vi är relativa till naturen, så blir vi lata. Det är likadant med det mesta här i livet om ni tänker efter. “Ge mig en fast punkt och jag skall rubba universum”.

Det är viktigt för oss med fasta punkter. Om vi vill rubba någonting överhuvudtaget. Mina fasta punkter sitter i huvudet. Men jag är alltid beredd att flytta dem. Jag är lite fattig på fasta punkter utanför huvudet. Jag skulle nog vilja ha fler.

Det brinner i min öppna spis. Eller snarare glöder. En sån där orangeröd glöd som det bara blir när man eldat ett tag och spisen är riktigt varm. Det är torsdag och jag borde ta mig ut på stan. Inte så mycket för att festa, utan mer för att träffa lite folk. Jag kan bli sällskapssjuk när jag varit sjuk. Och det har jag ju varit.

Men jag kommer inte ta mig ut på stan. Jag kommer skriva. Jag har ett väldigt komplicerat förhållande till mitt skrivande. Jag känner ett mastigt motstånd mot att plocka upp datorn vid blotta tanken på att skriva något. Det är nästan som att jag måste lura mig själv att göra det. Lura mig själv att skriva de första orden, bara för att få upp farten, men sedan enkelt glidflyga fram över sidorna.

Det är väldigt märkligt. Och jag kan inte kontrollera det. Alla som har jobbat med mig vet hur jag är. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt. Som en ketchupflaska. Jag brukar skylla på att jag måste tänka ordentligt innan jag börjar, men det är inte sant. Det som är sant är att jag måste lura mig förbi väktaren som står där och vaktar alla orden.

Okej kära vänner. Idag är min första arbetsdag på det nya året. Tyvärr är jag krasslig och har därför inte tagit mig in till kontoret. Men det är ingen anledning att inte jobba med världens roligaste jobb, eller hur!

Så istället sitter jag i min ensamhet och gör egna grejor.

Som vanligt går jag igenom vilka filmer som just nu har snabbast viral spridning. Man kan snabbt konstatera att de ytor som normalt upptas av humor och hårt seedad reklam nu slåss hårt om uppmärksamheten med kriget i Gaza. Nära hälften av de snabbast växande filmerna har någonting med Gaza att göra. Personligen kan jag tycka att det är ett sundhetstecken att det är så och att folk har vett att prioritera rätt saker.

Samtidigt blir det också så smärtsamt tydligt att konflikt polariserar. De som var moderata (och då menar jag ordet i dess betydelse måttliga) och avvägda i sina åsikter dras hårt åt det ena eller andra hållet. Istället för att försöka se varandras ståndpunkt sätter man på sig den ena eller andra halsduken och håller på det ena eller andra laget. Oavsett vilka argument som förs fram. Och vips så har du fanatism och krig. Våld föder våld.

De som helt enkelt protesterar mot båda sidors våld syns inte alls. Fast det borde vara ett mål som många fler kan enas om. Men det är inte lika enkelt. Att bli arg är det lättaste som finns. Folk vill hålla på ett lag. Självklart kan jag förstå att de som är direkt påverkade (blir flygbombade/pansarvagnsbeskjutna respektive självmordsbombade/raketbeskjutna) blir polariserade.  Om endera sidan skulle komma och skjuta på mitt hus så skulle jag säkert också ta på mig det andra lagets halsduk och gå ut i krig. Jag kan verkligen förstå båda sidors argument.  Men just därför är det så viktigt att ta tillvara på alla oss som kan förhålla oss någorlunda neutrala i konflikten, men ta ställning för människorna som drabbas av den. Vi har ett jävla ansvar att försöka se båda sidor av konflikten och söka lösningar utan våld. Att protestera konstruktivt mot våldet. Allt annat leder nämligen bara till en eskalerande spiral av våld som kommer sprida sig över världen.

Just nu lyssnar jag på en grym Neil Young-låt och försöker fatta vad det är jag gillar med den. Plötsligt inser jag att jag önskar att det fanns mer att säga om musik. Jag växte upp med musik i huset, mycket jazz, sattes vid ett trumset som tvååring och har spelat sen dess. Gitarr och piano har också hunnits med under åren som gått. Och ändå har jag så svårt att prata om det.

En bra låt går rätt in i hjärtat på mig, utan att passera hjärnan. Jag kan få tårar i ögonen, inte för att jag är ledsen eller glad, utan bara för att det är… bra. Jävligt laddat med energi. Vissa scener i filmer kan få mig att känna så. Till exempel Flight of the Bumblebee-scenen i Shine. Titta här:

Gråter ni? Någon enstaka gång kan en bild göra jobbet, men musik är annorlunda. Mer direkt. Jag kan inte förklara det. Det är svårt att sätta ord på.

Kanske är det just det som gör det så bra. Att det bygger upp energi som inte går att få utlopp för. Och kanske är det precis det som gör att jag måste spela själv. Att prata om musik är lite som att titta på mat.

Men ändå önskar jag att det fanns mer att säga.

Godmorgon goda medborgare. Eller är ni det? Ha ni skapat någonting fint på sistone? Inte för någon annan, utan för er själva? Och om inte, har ni funderat på varför.

Om ni inte behövde visa det ni skapat för någon, skulle ni göra det då? Är det rädslan för vad andra skall tycka som gör att vi inte skapar musik, texter, film, konst. Själva produktionsmedlen finns ju snart i var mans hand. Det som ansågs vara professionell utrustning för bara ett par år sedan låg säkert under många granar häromdagen. Den förklaringen finns inte längre. Eller förklaring förresten, det har aldrig varit en förklaring, utan en bortförklaring. För den som haft drivkraften har medlen alltid funnits.

En vän till mig och, faktiskt, en av de relativt få människor som jag tror verkligen förstår mig och som jag kan förstå mig på, berättade för mig för några veckor sedan om hans första jobb. Han var en resande säljare och han hatade sitt jobb. Han hatade det för att han egentligen var ämnad för någonting annat. Han var en kreatör (känner ni igen er?). Han bodde i en skabbig liten lya utan möbler och körde runt för att sälja sin arbetsgivares varor. För att överleva köpte han en liten bandspelare där han spelade in små historier på kassettband medan han körde till möten eller när han satt ensam hemma i sin lägenhet. Efter en tid blev det väldigt många band. Den här killen är idag en av Sveriges bästa och mest belönade reklamkreatörer. Tacka fan för det.

Det sjuka är att jag hade samma konstiga ovana när jag var runt 17 år och bodde i USA. Men jag spelade aldrig in påhittade historier, utan riktiga betraktelser av saker jag varit med om och mina tankar runt de sakerna. Väldigt likt den här bloggen på många sätt. Kassetterna kostade inte många kronor, och det gör inte den här bloggen heller, så alla som säger att allt som står mellan dem och deras långfilm är pengar måste nog först fråga sig själva: hur många manus har jag skrivit ner gratis på papper? Hur många skissbilder har jag plåtat med min billiga kompaktkamera? Hur många storyboards har jag ritat på ett block som jag snott gratis från skolan?

Tid är en annan typisk bortförklaring. Jag har inte tid att skriva, spela, fota, måla. Om tid är er bortförklaring så föreslår jag att ni lägger några minuter på den här filmen som berättar om tid bättre än vad jag någonsin kan göra:

Jag säger inte det här för att racka ner på er eller kritisera. Jag säger det för att inspirera. Gå och gör någonting. Det är inte din tid, dina pengar, ditt kön, din etnicitet, din ekonomiska bakgrund, dina föräldrar, dina kompisar, dina omständigheter som sätter dina gränser. Det gör du bara själv. Så gå nu och skriv första sidan på din bok, första scenen på din film eller texten till din första låt. Rita ditt första hus eller måla din första tavla. Kanske räcker det med att du lagar din första omelett.

Nu skall jag gå och handla.

För visst är det märkligt med framtiden. Den är liksom där framme, och man vet att den blir som den blir, men att man samtidigt väljer sin framtid. Man kan ju inte påverka andra.

Eller jo, ibland kan man det (man kan ju göra någon gravid till exempelvis). Men den stora grejen är ju vad man själv väljer (och även i ovanstående exempel har du ju en del att säga till om). Det är så ofta jag hör folk prata om att omständigheterna gjort att de hamnat där de hamnat. De människorna är sällan lyckliga, harmoniska eller framgångsrika. Men det är precis som med det där med att påverka andra – omständigheterna har lite inverkan, men den stora skillnaden består i valen du gör och hur du väljer att se på omständigheterna.

Om du tror att jag säger så bara för att jag har ett fint liv i en fin lägenhet i ett fint land så rekommenderar jag att du läser Victor Frankls bok “Man’s Search for Meaning“, där han pratar om att folk faktiskt i stunder kunde uppleva lycka i ett koncentrationsläger (där han också satt) under andra världskriget, och att det i hög utsträckning var dessa människor som överlevde.

Det gäller oss alla. Det finns studier som visar att människor som blivit förlamade i olika olyckor i genomsnitt är lika lyckliga som dem som vunnit på Lotto. Och vi känner nog alla till någon “rik och framgångsrik” som inte är ett dugg lycklig. Om du inte känner till någon sådan så kan du ju tröska igenom lite knark- och självmordsstatistik från Hollywood eller musikindustrin för att se vad jag menar.

Så ut där nu och gör lite sjyssta val. Det viktiga är inte vad du väljer, utan att du väljer. Det är en jävligt befriande insikt faktiskt.