Jag började läsa en ny bok idag. Den heter The Fountainhead och är skriven av Ayn Rand 1943. Boken blev refuserad inte mindre än 12 gånger innan den publicerades, och den har sedan dess sålts i över 6 000 000 exemplar och blivit en långfilm.
Jag inser nu när jag plöjt mig igenom de första 8 kapitlen att det här är en bok som jag borde läst för 10 år sedan. Och igen för fem år sedan, och kanske igen nu. Den både kräver och förtjänar det.
Genom åren är det flera som har sagt till mig att jag borde läsa den här boken. Eftersom den svenska titeln är “Urkällan” har jag avfärdat den som någon slags new age-trams utan att fatta att det är en djupt filosofisk roman, och diametralt motsatt new age-filosofi. Men när nu både en av mina viktiga inspirationskällor Magnus L och även Martin på mitt jobb insisterade på att jag måste läsa den gav jag med mig.
Det är en, så här långt, alldeles fantastisk roman som handlar om den unge arkitekten Howard Roark och hans kamp för att inte ge vika och bli som alla andra reklama… förlåt, arkitekter. Och han har det inte lätt. Man bör ju gå en viss speciell väg för att lyckas i rekla… förlåt arkitektbranschen, och väljer man en annan väg, bara för någonting så banalt som att man tror på den vägen så blir det knöligt. Men Howard har inget val. Han jobbar med det han gör för att han älskar det, och då måste han följa sitt hjärta.
Jag tror inte att jag har något val heller.
Sen är det också så att Ayn Rands böcker på ett övergripande plan beskriver en filosofi (objektivismen) som man givetvis, liksom med alla filosofier, kan tycka olika om. Och jag kan ju förstå att den här filosofin genom åren har rimmat illa med sossesveriges jantefilosofi. Jag återkommer när jag grävt djupare med min slutgiltiga dom.
{ 1 comment… read it below or add one }
Ayn Rand är verkligen unik som författare. Läser “och världen skälvde” och är fascinerad och förälskad, mer i hennes författarstil än i den faktiska berättelsen. Urkällan är helt klart ett framtida projekt!