Det brinner i min öppna spis. Eller snarare glöder. En sån där orangeröd glöd som det bara blir när man eldat ett tag och spisen är riktigt varm. Det är torsdag och jag borde ta mig ut på stan. Inte så mycket för att festa, utan mer för att träffa lite folk. Jag kan bli sällskapssjuk när jag varit sjuk. Och det har jag ju varit.
Men jag kommer inte ta mig ut på stan. Jag kommer skriva. Jag har ett väldigt komplicerat förhållande till mitt skrivande. Jag känner ett mastigt motstånd mot att plocka upp datorn vid blotta tanken på att skriva något. Det är nästan som att jag måste lura mig själv att göra det. Lura mig själv att skriva de första orden, bara för att få upp farten, men sedan enkelt glidflyga fram över sidorna.
Det är väldigt märkligt. Och jag kan inte kontrollera det. Alla som har jobbat med mig vet hur jag är. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt. Som en ketchupflaska. Jag brukar skylla på att jag måste tänka ordentligt innan jag börjar, men det är inte sant. Det som är sant är att jag måste lura mig förbi väktaren som står där och vaktar alla orden.
{ 1 comment… read it below or add one }
Tror att vi alla är lite sådär. Iallfall jag… och du. Då blir vi två. “Jag kan inte beskriva hur det är att vara ordlös, men jag kan känna paniken!” D.Sjölin