En del av mitt jobb är att följa vilka filmer som är stora på nätet. Eller “blir virala” som termen lyder. För ett tag sen såg man en reklamfilm från Heineken sticka iväg och växa blixtsnabbt. Och jag kollade på den. Och jag tyckte… sådär. Därmed lämnade jag den till handlingarna och tänkte inte mer på den.
Men nu tycks den förfölja mig vart jag går. Vad tycker ni? Bra eller anus?
Personligen gäspar jag lite, men den verkar ju funka. Otroligt bra seedad antagligen.
{ 9 comments… read them below or add one }
Jag skulle väl vilja påstå att filmens egentliga behållning är den rödblonda mannen i ljusblå skjorta; han kroppsspråk är fenomenalt.
Och alla vet ju att inga män, utom möjligtvis Spartanerna, brölar då de blir riktigt exalterade. De skriker i exakt lika mycket falsett som kvinnor.
Lite riktad till oss kvinnofolk kanske. Jag relaterar. Rolig som tusan.
Precis som Paula så tror jag mer att den går hem hos kvinnorna. Det är otroligt roligt att se likaheterna men samtidigt olikheterna. Likheterna hur man går igång på något, men olikheter vad man går igång på.
Bra. Jag ville själv skrika med när jag såg walk-in-closet som kvinnorna gick in i.
Jag tyckte faktiskt också den var rolig. Varför? De fyra kvinnorna är ju parodier på Sex and the city-kvinnorna, och det är sååå klassiskt när värdinnan går in i sitt rum och säger mit (med) och så en döv trumvirvel – en walk-in closet! OMFG! Typ
Och sen så hör de några som skriker ännu högre, mer äkta liksom.. Deras män som ser värdens walk-in Heineken closet. Riktigt, riktigt rolig faktiskt
Tråkigt att Heineken är så stereotypiska. Det var likadant med den där reklamen om lägenheten där rumskamraten jobbade på pizzeria & gillade fotboll. Tröttsamt…
& ps. min dröm är halva walkincloset & halva “ölkammaren”…
Själv hade jag valt walkincloseten tio gånger av tio. Förstås. Men det är inte poängen.
Men jag tror att filmen missar målet som reklamfilm. Även om folk tydligen tycker att den är rolig.
Platt och stereotyp. 2009, 2009, 200jävla9, viskar jag tyst för mig själv. Jesus.
men är inte reklam många gånger lek med stereotyper?